Fortsätt till huvudinnehåll

Little Bee - Chris Cleave

Little Bee flyr från Nigeria till drottning Elisabeth den andras land och blir där instängd på en flyktingförläggning i två år. Hon klär sig i de fulaste och pösigaste kläder hon kan hitta för att männen inte  ska tycka att hon är söt. Den dag hon blir utsläppt plockar hon upp ett visitkort och ringer till den ende hon känner till i England, Andrew O'Rourke som hon mött under hans semesterresa till Nigeria. 

I Kingston upon Thames är Sarah O'Rourke på väg till sin makes begravning, Andrew O'Rourke har tagit livet av sig. Deras tvåårige son är i full fart med att leka batman när det ringer på dörren och till Sarahs förvåning så är det Little Bee som står på andra sidan dörren. 

Vad var det egentligen som hände den där sommaren i Nigeria?

Det här är inget annan än en fantastisk berättelse med värme, kärlek, kulturkrockar och tragedi. Den skildrar en hemsk tillvaro i ett Nigeria som varit i ett oljekrig som ingen vill erkänna. Den skildrar en flyktingpolitik som känns ganska rutten. Men den är samtidigt så fantastiskt varm och kärleksfull trots död, otrohet och andra hemskheter. Det är ett så underbart samspel mellan det här lite överklassiga brittiska fyrkantiga sättet att tänka och den unga nigerianska kvinnans helt skilda tankesätt. Little Bee lär sig att prata så som man bör tilltala drottning Elisabeth den andra, men inser ganska snabbt att det inte är så folk pratar. Hon förstår sig inte på hur kvinnor kan få visa tuttarna i olika tidningar, men inser snabbt att det verkar vara okej med britterna. I den bästa av världar hade Sarah och Little Bee fått lära av varandra och hjälpa varandra, om det inte vore för det här med medborgarskap och flyktinglagar. 

Köp boken här eller här










Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört k…