söndag 15 april 2012

En dåres försvarstal - August Strindberg

Passion är ett ord som man kan använda vare sig det gäller kärlek, hat eller galenskap. Passion är ett ord som jag gärna använder angående Strindbergs roman om äktenskapet med hans första fru Siri Von Essen. Det är en kärleksroman, det förekommer svartsjuka och hat och det är ibland komplett galet fast samtidigt mänskligt. Det är passionerat. Det är en dåres försvarstal, 


Strindberg lämnar ut sig och sitt innersta samt sin släkt till fullo. Han skriver själ i sitt förord att det är en förfärlig bok som han önskade att han inte hade skrivit, men han var kanske rädd att någon annan skulle berätta hans historia åt honom. För den uppmärksamme läsaren kan man se att boken är översatt, ja den skrevs faktiskt på franska i slutet av 1880-talet. Den kom först ut på tyska och Strindberg var återigen i en rättsprocess, den här gången för osedlighet och det tog två år innan han blev friad. Strindberg ämnade aldrig ge ut den på svenska, den var för intim, och den kom ut i Sverige först två år efter hans död i en reviderad version. Originalmanuset återfanns först 1973 i konstnären Edvard Munchs kvarlåtenskap i Oslo, alla Strinbergentusiaster jublade och den första översättningen till svenska från originaltexten kom alltså år 1976.  

Strinberg skildrar så klart sina miljöer med innerlig passion, precis som han beskriver sitt äktenskap. Och språket, ja språket! Han använder sig alltid av språket som om det vore den enklaste saken i världen, han använder språket på sitt alldeles egna vis. Man blir full i skratt i ena stunden och riktigt förbannad i den andra. Han kan det här med passion. 

Bild från wikipedia.org
Det är svårt att år 2012 föreställa sig varför en författare kan bli stämd för ett litterärt verk om sitt äktenskap. Man måste helt enkelt bara förstå att i slutet av 1800-talet var det inte okej med utomäktenskapliga förhållanden eller barn, med skilsmässor och med den ganska sexuella atmosfären. Och så var det ju det här med kvinnoporträtten, var Strindberg en kvinnohatare? Jag brukar inte tänka på Strindberg som någon som tycker att kvinnan är helt underlägsen mannen, jag brukar snarare se Strindberg som en skildrare av svaga män. Se på Faderen, där mannen drivs till vansinne av en smart kvinna. Se på novellerna i Giftas (som Strindberg för övrigt blev stämd för) där männen må vara de som bestämmer i samhället men i äktenskapets bo är det kvinnan som manipulerar den svage mannen. i En dåres försvarstal lämnar Strindberg helt ut sig själv och sina känslor. Visst, han må omnämna kvinnan som underlägsen gällande en hel del saker, men han är samtidigt helt beroende av denna kvinna som han gift sig med. Han är så svartsjuk att han spionerar genom nyckelhålet. Han är känslomässigt i hennes makt. Jag hade inte tyckt om Strindberg om jag levt under hans tid, jag tror dock att han hade haft det lättare i nutid, han var före sin tid. 

Något som jag kan tänka mig väckte en hel del känslor på den tiden på romanen kom ut måste vara det homosexuella perspektivet. Inte nog med att det talas och idkas otrohet, utan Strindberg beskriver sin fru som att hon har en dragning till kvinnor. I en scen spionerar han på henne och ser henne klä av sig inför sin piga och ber henne kyssa sig. 

Äktenskapet går upp och ner, mellan hat och passionerad kärlek, under de 14 år som de är gifta. Det kommer barn, det kommer framgångar för författaren och för skådespelerskan och det tvistas om litet och stort. Strindbergs slutord i romanen är: "Nu är historien slut, min Älskade. Jag har hämnats; vi är kvitt" 

Köp boken här eller här







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar