Fortsätt till huvudinnehåll

Flugornas herre - William Golding

Jag måste börja med att säga förlåt till min gymnasielärare i svenska. Vi skulle ha läst den här boken i klassen och sedan diskutera den. Jag läste den aldrig, förlåt, men nu känner jag en tung sten falla från mitt samvete när jag väl har gjort det. 

Ja ni vet ju vad den handlar om, ett gäng pojkar som efter att deras plan blir nedskjutet blir strandsatta på en öde ö. De utser en ledare, de försöker hålla en eld igång för att förbipasserande skepp ska se och det går åt skogen med allt. De bråkar, småkillarna går på toa överallt och de tar död på varandra. Nu vill jag att alla ni läsare där ute som INTE läst boken, men vet vad den handlar om, räcker upp en hand. Varför är det så att man vet vad den handlar om utan att ha läst?

Det är en klassisk berättelse. Jag tänker flera gånger att jag läst eller sett samma sak förut, men intalar mig så klart att det är från den här boken som de senare berättelserna härstammar. Jag kan komma på flera berättelser som är baserade på Goldings roman, däribland ett av mina absoluta favoritavsnitt av Simpsons där de blir strandsatta efter att skolbussen varit med om en olycka efter ett fruktrace i mittgången. Att så många inspirerats av berättelsen, och att så många kan återberätta den utan att ens ha läst den måste tyda på att det är bra och att det är en berättelse som är tidlös. 

Boken är även ett ypperligt exempel på att Nobelpristagare inte nödvändigtvis behöver vara svåra, den här boken är lättläst. Bra litteratur måste inte vara svår, snarare tvärtom. Det är svårt att skriva en enkel roman som är bra. 

Köp boken här eller här







Kommentarer

  1. Bra litteratur behöver definitivt inte vara svår, den ska inte vara svår. Det som jag kallar för ordbajseri, som många stora författare håller på med, är inte svårt. Att berätta en bra historia på knappt 200 sidor, det är svårt.

    Jag älskade den här boken, det var en otäck läsupplevelse. Människan är ett riktigt elakt djur.

    SvaraRadera
  2. Monika: Ja människor är fruktansvärda egentligen.

    SvaraRadera
  3. Shame on me, jag har inte läst den fast jag så ofta hört talas om den. Dags att göra det nu, förmodligen! :-)

    SvaraRadera
  4. Helena: Men det finns ju så många böcker som man "ska" läsa så :)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört k…