Fortsätt till huvudinnehåll

Tabula Rasa Hotels - Jonas Joelsson

Först är David en riktig storstjärna i Stockholms reklamvärld. Han festar, får alla tjejer han vill ha och både spriten och drogerna flödar. Sedan är David en ganska sliten och vilsen man som inte längre lyckas få fram några idéer till sitt jobb, vars vänner inte längre pratar med honom och en depression verkar vara på ingång. Men vad hände däremellan? Och vad är egentligen meningen med Tabula Rasa Hotels?

Jonas Joelssons debutroman är en, i alla fall för mig, annorlunda berättelse om nutid, kärlek och relationer. Jag blir oerhört fascinerad av vad det är som får mig som läsare att vilja fortsätta, för det första som slår mig är att jag faktiskt riktigt avskyr samtliga karaktärer i boken, ingen är särskilt sympatisk. Berättelsen är rätt rå med sexscener och ohämmat intag av alkohol och droger, det finns inga mysiga stunder med trevliga miljöer eller situationer. Kanske att man kan skymta någon slags mänsklig närvaro i de olika karaktärernas återblickar till sina uppväxtår. Jag önskar ingen av de här karaktärerna någon framgång, men jag är så otroligt nyfiken på vad det är som har hänt. Joelsson har skickligt delat upp varannat kapitel i "före" och "efter" och för vart kapitel kommer man närmare vad som har hänt i mitten och man kommer närmare något som kanske kan vara Davids räddning och svaret på vad Tabula Rasa Hotels är.

Av någon anledning tänker jag att den här romanen på något sätt kan liknas med Jens Lapidus böcker, utan att ens ha läst dem. Det har väl med drogerna och Stockholms inneställen att göra, dock är Joelssons bok ingen kriminalroman trots det ovan nämna spänningsmomentet. Jag kommer också att tänka på Brett Easton Ellis kultklassiker American Psycho av samma anledning som Lapidus: droger, vackra, uttråkade och rika människor samt det här med att människor kan se perfekta ut på utsidan men vara helt i kaos på insidan. Ellis och Joelssons romaner har en del annat gemensamt, så som sexscener och lite våld men Joelssons karaktärer kommer så klar inte i närheten av Ellis psykopat Bateman

Om jag ska vara helt ärlig så hade jag varit gott och väl nöjd med kontrasten mellan "före" och "efter" samt det annalkande ögonblicket då vad som hänt avslöjas. Jag tycker att hela mystiken kring Tabula Rasa-hotellen är en hel berättelse i sig, lite som att Joelsson försökt klämma in två berättelsen i en som egentligen hade kunnat bli två böcker. Men jag gillade boken ändå, helt klart ett intressant inslag i den svenska samtidslitteraturen. 

Recensionsbok från A Nice Noise förlag med Gustaf Skarsgård som uppläsare.

Köp boken här eller här (som pappersbok här eller här).







Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört k…