torsdag 2 februari 2012

Förlorade ord - Oya Baydar

Den berömde turkiske författaren Ömer har fått skrivkramp, hans fru Elif är en framstående forskare inom genetik men har nog slutat hoppas på några större framgånger och deras son Deniz har både drabbats av kärleken och av krigets onödiga våld. Ömer hjälper en ung kurdisk gravid kvinna att ta sig till sjukhus efter att ha blivit skjuten i magen och verkar känna någon slags faderligt ansvar för henne och hennes pojkvän som är på flykt. Elif är orolig för sonen som flytt till Norges ödslighet. 

Förlorade ord är en oerhört filosofisk berättelse frammanad av ett modernt Turkiet och våld. Det handlar om medelålderskriser och meningen med livet. Har föräldrarna rätt att vara besvikna på sonen som inte riktigt blir något? Är det föräldrarna som misslyckats eller är det helt enkelt inte sonens kall att bli forskare? 

Vissa delar av boken belyser något som är helt främmande för mig, det här med att dela sitt land med ett annat folk. Att kurder och turkar inte kan komma överens är som en helt annat värld för mig, lika så krigandet så klart. Man får som läsare ta del av många starka bilder från krig, ett exempel som berörde mig starkt var en då sonen Deniz fotograferar krigsoffer i Irak. En sårad man med en huva som har ett barn i knät liknas vid Michelangelos Pietá, marmorstatyn som föreställer jungfru Maria med den döende Jesus i famnen som återfinns i St Peters kyrka i Vatikanen. Men ofta är berättelsen som tagen ur vilken i-landsfamilj som helst med vanliga i-landsproblem och då glömmer jag bort att det är i Turkiet jag är. 

Titeln är faktiskt fascinerande och mångbottnad. Det kan så klart syfta till de förlorade ord som författaren Ömer tycks sakna när han inte kan skriva, men det kan också ses i folk som inte förstår varandra. Dels turkarna som inte förstår kurderna och alla regler som finns kring när man får yttra vad, dels Deniz möte med det norska landskapet och dess mycket exotiska språk. Jag lever inte i det land som är mitt födelseland utan jag har ett annat modersmål och sådant här lockar alltid mig. Fantastiskt spännande.

Jag känner mycket för sonen Deniz och hans fantastiska kärlekshistoria med norska Ulla och hela hans karaktär egentligen. Han är något av ett mysterium, föräldrara omnämner honom som "grabben" och diskuterar om de ska åka och besöka honom. En spänning byggs upp kring vad som skett mellan sonen och föräldrarna samt kring vad Deniz varit med om. Jag hade kunnat lösa en bok enbart om honom. Däremot tycker jag att föräldrarna är rätt osympatiska, i alla fall till en början, så de fångar inte mitt intresse på samma sätt. Jag har också lite svårt för det politiska, det är inte något som jag väljer att läsa om i vanliga fall. 

Köp boken här eller här

Recensionsbok från 2244







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...