Fortsätt till huvudinnehåll

Vi i villa - Hans Koppel

En medelålders man med en fru som inte släpper till och en dotter som inte verkar ha så mycket vänner. De bor i en villa, tävlar om finaste prylarna med grannarna och de har en hund. Dottern blir en dag bjuden på en maskerad som inte finns och då går något snett i huvudet på pappa Anders. Han repar bilar, skickas sms med andras telefoner och ordnar bajsbomber. 

Då har jag slutligen, flera år efter alla andra, läst pseudonymen Hans Koppels succébok. Den sätter fingret på många vardagliga och äktenskapliga problem, den är tragisk men också rolig. Det är väl det här som kallas svart humor? Den ger mig vibbar av Hotakainens Löpgravsvägen (både innehållsmässigt och på omslaget) men den berör inte lika mycket för den är mycket kortare och mer lättläst. Koppel lyckas med få utvalda ord fånga många känslor att känna igen sig i. 

Språket är avskalat så långt det bara går, och det fungerar bra. Inga onödiga utsvävningar gällande miljöbeskrivningar och inga långa dialoger. Något som är ännu mer speciellt är att berättaren tilltalar läsaren när denne talar om huvudpersonen Anders, vilket blir lite konstigt när man som mig inte är en man, men man kommer snabbt in i det och även det funkar. Det blir som en slags distans till Anders lite galna tankesätt. 

Jag sträckläste boken och önskar nu i efterhand att den var lite längre, men samtidigt känns det skönt att kunna sluka en bok så. Det finns två böcker till i samma anda, Medicinen som ska vara satirisk chicklitt och Kungens födelsedag som handlar om, ja just vad det låter som, kungen. Jag ser fram emot samma snabba, avskalade humor och tragik i dessa två.

Köp boken här eller här









Kommentarer

  1. Jag gillade verkligen språket när jag läste den här boken! Jag borde läsa Koppels andra böcker också. :)

    SvaraRadera
  2. Linnea: Jag påbörjade just Medicinen :)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

Litteraturvetarskola del 7 - "Karaktärer och miljö"

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…