tisdag 18 oktober 2011

Andetag - Stina Nilsson *Dubbelrecension*

Elsa har alltid jobbat hårt på att vara perfekt. Att ha det perfekta utseendet, ett pedantiskt skött hem. Inga känslor får någonsin sippra igenom hennes väl sammanhållna yta, vilket gör att de flesta upplever henne som kylig och avståndstagande. Hon har inga nära vänner. Hennes make Bo har henne som i en liten ask, under sin fulla kontroll, och han drar sig inte för att manipulera henne och spela små spel. Elsa hatar att behöva be Bo om hjälp, men nu skall en julgardin upp och inte når hon att få upp den själv. Bo nonchalerar dock hennes önskemål, och detta blir droppen för Elsa. Bo sjappar med någon brud han haft vid sidan av, och plötsligt är Elsa fri från sina bojor och inser att det finns mycket mer i livet än den instängdhet hon upplevt.

Andetag är skriven på prosa, men det märks att författarinnan är poet. Boken befinner sig mer på känsloplanet än på handlingsplanet - den innehåller mycket vackra formuleringar och beskrivningar av känslor. Den fokuserar mer på de känslomässiga aspekterna av händelser i livet, än på händelserna i sig. Den tar upp viktiga saker som personlig utveckling, att våga lita på och släppa in andra människor och om hur en jobbig händelse (som en separation) kan visa sig vara det bästa som hänt en person. Jag tycker att det är väldigt vackert, och jag ser fram emot fler böcker av Stina Nilsson.






Utöver Elsa får läsaren även ta del av Pelles liv, han har ett antikvariat och det bästa han vet är att tala om böcker med intresserade kunder. Hans sexualitet verkar luta åt män, eller är det bara så att han är intresserad av människor i allmänhet?

Både Elsa och Pelle är ganska extrema karaktärer, ett kontrollfreak och en som är översocial och det känns lite svårt att tro att så många människor i världen kan relatera till dessa, men inget ont om det. Det är ju så klart inget krav utan det kan vara intressant att få en inblick i ett helt annat sätt att se på världen. Jag kan inte annat än hålla med Sara-Sofia ovan om att man märker att författarinnan är poet, det blir ibland nästan lite bildspråk för bildspråkets skull. Jag måste dock säga att jag blir intresserad av att läsa Stina Nilssons poesi och att den här typen av roman, som gränsar mot prosalyrik, faktiskt funkar i ett så kort format som den här boken ändå är, knappa 130 sidor.

Köp boken här eller här

Recensionsbok från Bokförlaget K&R







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar