Fortsätt till huvudinnehåll

Andetag - Stina Nilsson *Dubbelrecension*

Elsa har alltid jobbat hårt på att vara perfekt. Att ha det perfekta utseendet, ett pedantiskt skött hem. Inga känslor får någonsin sippra igenom hennes väl sammanhållna yta, vilket gör att de flesta upplever henne som kylig och avståndstagande. Hon har inga nära vänner. Hennes make Bo har henne som i en liten ask, under sin fulla kontroll, och han drar sig inte för att manipulera henne och spela små spel. Elsa hatar att behöva be Bo om hjälp, men nu skall en julgardin upp och inte når hon att få upp den själv. Bo nonchalerar dock hennes önskemål, och detta blir droppen för Elsa. Bo sjappar med någon brud han haft vid sidan av, och plötsligt är Elsa fri från sina bojor och inser att det finns mycket mer i livet än den instängdhet hon upplevt.

Andetag är skriven på prosa, men det märks att författarinnan är poet. Boken befinner sig mer på känsloplanet än på handlingsplanet - den innehåller mycket vackra formuleringar och beskrivningar av känslor. Den fokuserar mer på de känslomässiga aspekterna av händelser i livet, än på händelserna i sig. Den tar upp viktiga saker som personlig utveckling, att våga lita på och släppa in andra människor och om hur en jobbig händelse (som en separation) kan visa sig vara det bästa som hänt en person. Jag tycker att det är väldigt vackert, och jag ser fram emot fler böcker av Stina Nilsson.






Utöver Elsa får läsaren även ta del av Pelles liv, han har ett antikvariat och det bästa han vet är att tala om böcker med intresserade kunder. Hans sexualitet verkar luta åt män, eller är det bara så att han är intresserad av människor i allmänhet?

Både Elsa och Pelle är ganska extrema karaktärer, ett kontrollfreak och en som är översocial och det känns lite svårt att tro att så många människor i världen kan relatera till dessa, men inget ont om det. Det är ju så klart inget krav utan det kan vara intressant att få en inblick i ett helt annat sätt att se på världen. Jag kan inte annat än hålla med Sara-Sofia ovan om att man märker att författarinnan är poet, det blir ibland nästan lite bildspråk för bildspråkets skull. Jag måste dock säga att jag blir intresserad av att läsa Stina Nilssons poesi och att den här typen av roman, som gränsar mot prosalyrik, faktiskt funkar i ett så kort format som den här boken ändå är, knappa 130 sidor.

Köp boken här eller här

Recensionsbok från Bokförlaget K&R







Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Födelsedagspresent

Jag unnar mig en liten födelsedagspresent till mig själv, nämligen två muggar från Penguins classics-serien. Många fina klassiker att välja på en till slut blev det Dostojevkis Brott och straff samt Svindlande höjder av Emily Brontë. De finns att beställa på adlibris.com men där finns det inga bilder på muggarna och jag hittade inte Brott och straff där. Fick i stället beställa från Papercut.

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört k…