onsdag 7 september 2011

Jan Guillou - Brobyggarna

Tre norska pojkar blir faderslösa och får av en lycklig slump chansen att studera i Tyskland till att bli ingenjörer. I utbyte ska de återvända till Norge för att bygga den stora järnvägen mellan Bergen och Kristiania. I början av 1900-talet är de alla tre utexaminerade men det är bara Lauritz som återvänder till Norge. Oscars hjärta krossades så han flydde till Tyska Östafrika och Sören rymde till London med en manlig vän.

Det här är den första bok jag läst av Guillou, säga vad man vill om honom, men han kan berätta en historia. Det kan ibland vara något väl ingående beskrivningar av sprängteknik och jakt men det fungerar. Jag blir onekligen intresserad av hur man bygger broar och kommer att tänka på det nästa gång jag åker tåg. Han varvar det kalla karga klimatet i Norge, där Lauritz åker skidor, fryser och bygger broar, med det heta och exotiska Afrika, där Oscar jagar lejon, blir vän med infödingar och ja bygger broar. De två brödernas berättelser varvas i vart annat kapitel men bryts sedan av med Lauritz fru som blir fokalisator i stället för Lauritz, vilket är en ganska skön ändring i en bok på 600 sidor.

Det är många män i den här berättelsen, och hela brobyggeriet, krigandet, jagandet osv känns mycket som en äventyrsroman för sofistikerade män, men det finns en del intressanta kvinnobilder också. De tre brödernas mor som kämpar vidare efter förlusten av sin man, Lauritz älskade Ingeborg som läser till läkare, Ingeborgs bästa väninna som trotsar societeten och rymmer med en konstnär och tack vare Oscar möter vi afrikanska drottningar som styr över männen och andra starka kvinnor. Det är en hel del kärlek i historien och vi får bland annat vara med om införandet av kvinnlig rösträtt i Norge.

Formen, som jag förstått det av olika intervjuer, var Guillous frus idé. Den kom till henne när de plockade svamp i skogen. Släktkrönikan passar Guillou perfekt, han är påläst och man litar på berättelsen. Han har tydligen en förfader som studerat till ingenjör just i tyska Dresden och det var där hans idé till den här romanserien började. Guillou tar även avstånd från efterklokhet, vilket jag tycker att han lyckas med. Romanen sträcker sig från tidigt 1900-tal till efter första världskriget 1919 och före krigsutbrottet 1914 ser de krig som helt omöjligt. Vem behöver kriga i det här fantastiska och teknologiska århundrade? Krig är omodernt, det tillhör 1800-talet. De reser glatt tillbaka till Tyskland för att åter se nationen blomma, jag börjar redan ana vartåt det lutar inför nästa roman som ska sträcka sig fram till andra världskrigets utbrott 1939.

Jag hade tänkt kritisera Guillou för att den tredje brodern, Sören, aldrig kommer till tals men jag läste nyligen en intervju i tidningen Populär historia där han lovar att Sören kommer att dyka upp i nästa bok. Jag måste säga att jag längtar efter del två ännu mer efter att jag läst det.

Köp boken här eller här

Recensionsbok från Piratförlaget

5 kommentarer:

  1. Vad roligt. Jag tycker också att Guillous berättarteknik är fantastisk. Vad han än skriver om så blir man intresserad av det även om man inte var det från början. Prata om TALANG!

    SvaraRadera
  2. Helena: Ja verkligen och så är han själv så intresserad av ämnet och således påläst.

    SvaraRadera
  3. Här får Jan duktigt med pisk:
    http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/jackie-jakubowski-jan-guillous-roman-saknar-tackning

    SvaraRadera
  4. Zombie: Ja jag förväntade mig nog inte mycket annat :) Men det är ju en roman och jag funderade inte så mycket på det där med koloniserandet då jag vet allt för lite för att kunna ta någon ställning till om det är trovärdigt.

    SvaraRadera
  5. Guillou svarar med en rejäl smocka:

    http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/jan-guillou-jakubowski-ar-for-ivrig-att-kalla-mig-historierevisionist

    Fight! Fight! Fight!

    SvaraRadera