Fortsätt till huvudinnehåll

Veronika bestämmer sig för att dö - Paolo Coelho



Veronika är en ung kvinna som verkar ha allt. Hon är vacker, har goda vänner, gott om beundrare och en omtänksam familj. Dock ser hon framför sig ett trist, medelmåttigt liv med arbete varje vardag 9-17, de genomsnittliga 2,5 barnen tillsammans med någon man som hon kommer ha slutat älska efter några år men stannar hos pga vana och bekvämlighet. Hon står inte ut med den utsikten och bestämmer sig för att ta sitt liv. En kväll sväljer hon en hel hög med sömntabletter, bara för att nästa dag vakna på ett sjukhus. Där får hon veta att den höga dosen av sömnmedel har skadat hennes hjärta så illa att hon endast har några få dagar kvar att leva. Veronika flyttas till ett mentalsjukhus där hon lär känna flera nya vänner, och med vetskapen att hon snart skall dö börjar hon omvärdera allt hon tidigare tänkt och trott om livet.

Denna bok fastnar hos mig och jag har funderat mycket över livet sedan jag har läst den. Frågan om vad man skulle göra om man fick veta att man bara hade kort tid kvar att leva har man ju hört förr, men det blir så mycket mer påtagligt efter jag läst boken. Vilka beslut i livet tar jag egentligen mest för andras skull, utan att verkligen tänka igenom vad jag själv vill? Hur vill jag leva mitt liv, om jag bortsett från andra människor åsikter? Vad är egentligen lycka för mig? Mitt beslut att börja studera i höst är en produkt av de tankegångar jag haft efter jag läst denna bok. Få böcker har fått mig att grunna så mycket som denna, och jag rekommenderar verkligen alla att läsa den!


Om ni blev intresserade av att läsa boken, så finns det att få tag på här och här.







Kommentarer

  1. En av det fåtal Coelho-böcker som faktiskt varit bra.

    Men bra är den. Tyckte även om Elva minuter.

    SvaraRadera
  2. Jag började läsa den för länge sedan, men minns att jag la ifrån mig den halvutläst med en känsla av att det inte var något för mig. Den står visst fortfarande i bokhyllan, kanske är den värd en andra chans då?

    SvaraRadera
  3. Ja, faktum är att jag tyckte den kändes lite platt och enkel först, men ju längre jag läste desto mer tyckte jag om den. Och som sagt, många funderingar väckte den. Fast jag tror att hur man påverkas av en bok beror mycket på vart man är i livet när man läser den, och jag har nog haft en liten existensiell kris på senare tid :)

    Elva minuter har jag nu skrivit upp på läse-listan! :)

    SvaraRadera
  4. Detär den enda Coehlo som jag kan tänka mig att läsa.peryodog

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört k…