Fortsätt till huvudinnehåll

Sfinx - Christine Falkenland

Felix har gift om sig med en rik kvinna, den första frun har dock inte riktigt släppt taget. Hon skriver brev till den nya frun Claire. Breven dryper av avundsjuka, besatthet och snuddar vid sinnessjuka.

Det är svårt att skriva om en så här fantastisk bok som mer skapar känslor hos sin läsare än något annat. Jag känner mig instängd i berättarens smala värld, jag känner obehag över hennes enormt upphakade tankar och jag blir skrämd emellanåt då jag tror att hennes skadade tankar ska få ett skeende. Falkenlands poetiska språk tränger in i läsarens innersta och fastnar där. Språket skapar både ett psykiskt obehag och känslor som man kan stanna kvar i efter att man läst klart ett brev om man bara sitter och blundar.

Breven till Claire skapar många frågor hos mig när jag läser. Falkenland lägger fram små detaljer här och där, små hintar om hur verkligheten utanför brevskriverskans skadade värld är. Det talas om tabletter som hämmar hennes måleri, vilket borde innebära att hon har någon diagnos, antagligen en psykisk sjukdom. Man önskar att dessa brev bara är någon slags dagboksanteckningar som Claire aldrig får ta del av, vilket kan vara sant eller inte. På något ställe skriver hon "Varför svarar du mig inte Claire?", medan hon skriver saker som tyder på att hon inte skickat breven. Det finns inte heller en klar bild av om i fall berättaren verkligen har varit gift med Felix för de har inget med varandra att göra, utöver att hon förföljer och spionerar på familjen. Kanske har hon bara hittat på allt? Slutet talar varken för det ena eller det andra, och jag älskar det. Älskar hela boken. Det här kan vara årets bästa bok.

Köp boken här eller här.

Recensionsexemplar från Wahlström & Widstrand







Kommentarer

  1. "Instängd" var ordet. Jag har nog fortfarande inte släppts ut helt och hållet fastän det var flera veckor sedan jag läste Sfinx...

    Många intressanta reflektioner där. Det som är så fascinerande är ju att hon är uppenbart galen samtidigt som man någonstans sympatiserar med henne. Eller åtminstone de tankar och känslor som fanns i början, innan allt gick överstyr. Att se breven som ett slags dagsboksanteckningar var intressant, även jag har snuddat vid den tanken. Jag älskar tvetydigheten i Sfinx, och att den öppnar för så många vitt skilda teorier och tankar!

    Årets bästa bok? Ja, det lutar åt det. Åtminstone årets svenska.

    PS: Tycker att Sfinx känns lite som en välkomen återkomst till de tidigare Falkenlandromanerna. Kom att tänka på bl a Skärvor ur en sönderslagen spegel och kanske i synnerhet Öde i skildringarna av Felix och berättarjagets destruktiva relation.

    SvaraRadera
  2. Helena: Jag sympatiserar definitivt med henne, ibland snuddar tankarna vid hur man själv betett sig i samma situation då jag faktiskt älskar en man som jag aldrig skulle kunna leva utan. Jag hade svårt att läsa något annat ett tag, Sfinxen var i vägen. Jag känner direkt att jag måste tillbaka till hennes andra verk, både de jag läst och de jag inte läst.

    SvaraRadera
  3. Tänkte också mycket på det där med om Claire svarar henne. Min första tanke är ju att hon gör det, men att det är medvetet dolt för läsaren(i början av boken tänkte jag att Claires svar skulle dyka upp senare, men sen fattade jag att de inte skulle det).

    Vet inte om jag skulle fortsätta läsa dessa brev om jag själv vore Claire, men samtidigt förmodligen svår att låta bli.

    SvaraRadera
  4. Anna C: Nä men precis. Felix vet ju vem hon är (Om hon nu inte hittat på allt) så hon borde ju blivit inspärrad efter ett par brev.

    Jag trodde också att något annat skulle hända än bara hennes brev, men det funkade ju fint i vilket fall :)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

Litteraturvetarskola del 7 - "Karaktärer och miljö"

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…