Fortsätt till huvudinnehåll

Sommarboken - Tove Jansson

Sophia spenderar sina somrar tillsammans med sin pappa och sin farmor på en ö i finska viken. Pappan är mest i bakgrunden och fixar medan farmorn och Sophia ofta är ute på äventyr. Boken är indelad i varje kapitel som var för sig blir en egen berättelse så man skulle kunna se boken som en novellsamling som kan läsas i vilken ordning man vill. Däremot tycker jag att det sista kapitlet ändå bör läsas sist så jag vet inte riktigt om jag håller med om att det inte finns någon som helst ordning. 

Jag älskar miljön, jag vill också sitta på en ö och mysa. Karaktärerna är också härliga med sina filosofiska funderingar om gud, helvetet, döden och så vidare. Jag älskar Mumin och Knyttet och nu älskar jag även den här världen. Dock vet jag inte riktigt om jag skulle gillat det när jag var yngre, jag tror att jag hade tyckt den var ganska tråkig, men som vuxen kan jag verkligen uppskatta den. Illustrationerna i boken är underbara, de ger verkligen en extra dimension till bokens varma ton. 

Jag gillar verkligen avsnittet där Sophia tagit med sin kompis som hon och farmodern hittar på ett hemligt smeknamn till. Kompisen är rädd för allt och Sophia blir besviken. Ett annat favoritavsnitt är ett där Sophia har en katt som hon följer överallt. När katten börjar jaga smådjur gillar hon inte katten längre och byter ut den, men inser snabbt att det faktiskt var den första hon älskade trots allt. Vilket är ditt favoritavsnitt?

Om ni befinner er i Skövde den 20/7 kl 18:00 häng gärna med på öppen bokcirkel om den här boken på Stadsbiblioteket. 

Köp boken här eller här

Kommentarer

  1. Mysigt var ordet! Jag hämtade den på biblioteket igår, får börja läsa snart. /Therese

    SvaraRadera
  2. Det var alldeles for lange sedan jag laste den, pa den tiden fanns den inte i nytryck utan min svagerska letade ratt pa den genom ett antikvariat. Minns att jag verklgien gillade den!

    SvaraRadera
  3. Holly: Den går snabbt att läsa :)

    Emma: Kanske dags för en omläsning?=)

    SvaraRadera
  4. Åh, jag läste den förra sommaren! Så underbart fin. Och det är så roligt att man kan läsa kapitlen i vilken ordning som helst utan att det förstör eller förvirrar någonting. :)

    SvaraRadera
  5. Therese: Ja men det krävs nog en del av en författare för att låta bli att få det att gå ihop på nåt sätt :)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Födelsedagspresent

Jag unnar mig en liten födelsedagspresent till mig själv, nämligen två muggar från Penguins classics-serien. Många fina klassiker att välja på en till slut blev det Dostojevkis Brott och straff samt Svindlande höjder av Emily Brontë. De finns att beställa på adlibris.com men där finns det inga bilder på muggarna och jag hittade inte Brott och straff där. Fick i stället beställa från Papercut.

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört k…