Fortsätt till huvudinnehåll

De som går igen - Marcus Sedgwick

Det är början av 1600-talet någonstans i Östeuropa. Peter bor med sin far Thomas strax utanför en liten by där de försörjer sig på att hugga ved till byborna. Folk börjar dö, det ryktas om att djur har anfallit dem men det verkar för våldsamt för att kunna vara sant. Helt plötsligt blir Peter indragen i någon som han aldrig hade kunnat tänka sig. 

Jag tycker det är fantastiskt med 1600-tal och Östeuropa. Det är intressant att ta del av folksagor från romer om De som går igen. Jag blir ytterst imponerad av Sedqwicks efterord där han förklarar att han försökt knyta an till den tidiga vampyrismen, som mer var som blödtörstiga zombies som han själv förklarar det. 

En stor del av boken behandlar även relationer. Peters ansträngda relation till den alkoholiserade fadern och Peters relation till tjejer.  Även utanförskap och hantering av hemligheter är viktiga teman. 

Jag måste dock tyvärr säga att jag tycker det tar lite för lång tid för berättelsen att komma igång. Visst hintas det om mörka gestalter och om att det är något på gång men det blir inte spännande förrän efter cirka 100 sidor, vilket är lite väl långt för en bok på 200 sidor. Men det ska tilläggas att när det väl blir spännande så blir det riktigt spännande, även om slutet med sånger som vapen och osannolika hjältar känns lite töntigt. 

Men helt klart mer än läsvärd, Det är skönt med monster som inte är snälla eller på något sätt mänskliga utan som bara är just monster. 

recensionsexemplar från B. Wahlströms
köp boken här eller här 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Födelsedagspresent

Jag unnar mig en liten födelsedagspresent till mig själv, nämligen två muggar från Penguins classics-serien. Många fina klassiker att välja på en till slut blev det Dostojevkis Brott och straff samt Svindlande höjder av Emily Brontë. De finns att beställa på adlibris.com men där finns det inga bilder på muggarna och jag hittade inte Brott och straff där. Fick i stället beställa från Papercut.

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört k…