tisdag 1 mars 2011

Dyngkåt och hur helig som helst - Mia Skäringer

Jag har aldrig sett något avsnitt av "Mia och Klara" och jag har heller inte hört dem på radion. Det är inte min typ av humor och jag blir bara irriterad när folk ska härma deras karaktärer för att vara roliga. Men folk har hyllat boken till tusen och vem är jag är inte den som inte är öppen för förändring. 

Så blev det någon omvälvande upplevelse? Skrattade jag halvt ihjäl mig? Nej inte det minsta. Visst känner jag med Mia när hennes pappa går bort och hennes livmoder krånglar. Hon målar ut sig själv på ett intimt sätt men jag känner ändå inte att jag vet  vad vi skulle prata om ifall vi skulle sitta jämte varandra på en lång tågresa. För inte skulle det handla om hennes mens, anorexi, uteblivna kåthet eller hennes förlossningar. Hon verkar dock vara en bra mamma och sambo, inte perfekt men det är ju ingen, precis som hon skriver. 

Jag har dragit mig för att läsa den här boken, just för att jag trodde att jag inte skulle gilla den, men jag kände mig i alla fall rätt träffad av en bit av den: 

Just det. Magsjukor får vi för att vi ska komma ihåg vad
som är viktigt här i livet. Vi ska höja våra huvuden från
toastolen upp mot himlen, lova oss själva att prioritera
rätt, det som har något värde för oss. 

Och det var just så jag kände igår när jag läste den, jag orkar inte med något mer seriöst än det här när jag nu är magsjuk. För min smak hade den gjort sig bättre i originalform, det vill säga som enskilda krönikor och blogginlägg som man kan läsa lite av under en längre tid, inte som ett maraton som det blev nu. Men eftersom hon skrev för tidningen Mama hade jag nog missat det helt om det inte vore för boken. 

Men bitvis är det självklart bra. Jag älskar hennes liknelse mellan att mäns uteblivna utlösning går dem upp i hjärnan och att kvinnornas uteblivna orgasm kommer ut i tårkanalerna. Det är nämligen därför kvinnor gråter mer än män. Jag tycker även att hennes sätt att ta hand om sin son med ADHD och Aspergersär helt fenomenalt. Jag vet inte om jag hade kunnat tygla den där 7-åringens tvångstankar om att sniffa tanter i baken osv. 

Så Mia, jag har stor respekt för dig som individ, mamma, sambo, djurägare och så vidare och jag tror att vi hade kunnat bli bra vänner. Men det är fortfarande inte riktigt min humor, "Mia och Klara". 

5 kommentarer:

  1. Jag har avstått från att läsa boken av precis de skäl som fick dig att tveka.

    SvaraRadera
  2. Mimmi: Tur att jag inte är helt ensam då :)

    SvaraRadera
  3. Den låter på sitt sätt ganska intressant men jag tror nog att jag håller med dig om att den här humorn och boken inte passar mig heller. Jag tror jag kommer att avstå från att ens försöka.

    SvaraRadera
  4. Monika: Eller spar den till en sjukdag ;)

    SvaraRadera
  5. härlig vardagshumor men igenkänningsfaktor

    SvaraRadera

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...