Fortsätt till huvudinnehåll

The Help - Kathryn Stockett

I början av 1960-talet ser samhället inte alls likadant ut som nu, trots att det bara är 50 år sedan, i alla fall om man ser till rastänkandet. i Jackson Mississippi har de flesta vita familjer en svart hushållerska. Hon har allt som oftast en egen toalett, kanske i garaget, då svartas baciller inte får nå de vita. 

Vi får möta den ensamstående Aibileen och den temperamentsfulla Minny som är goda vänner och jobbar för en varsin vit familj. Vi får även ta del av en vit kvinnas syn på det hela, Skeeter, som inte är gift och vill göra karriär. De tre berättarperspektiven skiljs åt stilmässigt på ett fantastiskt sätt av Stockett, när man läser Aibileens första kapitel möts man av en grov svart sydstatsdialekt som sätter min läsning på engelska på prov. Men jag kom snabbt in i det och jag hade nog inte kunnat tänka mig att läsa den på svenska. 

Vad är det då som gör boken bra? Jo berättelsen om dessa vita familjer och deras hjälp framförs i en kronologisk ordning men perspektiven varvas hela tiden. När man läst en bit in i Skeeter, känner man genast att man vill tillbaka till Minnys smått knäppa Miss Celia för att veta hur det gick. Jag kan inte annat än känna att de tre berättarperspektiven har så mycket gemensamt att jag inte förstår mig på uppdelningen i vita och svarta alls. Och ni som läst, visst är det så att man bara vill hälla en hink med koskit över Hillys huvud? 

Det händer dock en hel del under bokens gång för de svartas situation. Skeeter börjar skiva en bok om hushållerskornas berättelser, med Aibileen och Minny i spetsen. Man känner att det finns hopp om acceptans som leder fram till vår tids tolerans. Några av de vita erkänner värdet av sina hushållerskor och jag hurrade högt när jag läste att de svarta släpps in på de vitas bibliotek till exempel. Det är en väldigt rolig bok samtidigt som den är hemsk och man blir arg, i alla fall jag. 

Kommentarer

  1. Visst är den bra? Min recension dyker upp på fredag tror jag det var :)

    SvaraRadera
  2. Läste och njöt i förra veckan!
    http://joanna-ochdagarnagar.blogspot.com/2011/01/help-niceville.html

    SvaraRadera
  3. Bokbabbel: Ja definitivt. Svår kombo det där att det är roligt och allvarligt på en och samma gång. älskade scenen då Minny jagar blottaren i trädgården :)

    Joanna: Då är vi två! =)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

TemaTisdag: London

London säger ni? Ja där har jag varit och det såg ut lite så här:































Detta inlägg är en del i Boktimmens tematisdagar, ett fristående initiativ i samband med #blogg100