Fortsätt till huvudinnehåll

Boksöndag - Recension

Riddarar Hringstigans - Einar Már Gudmundsson

Jóhann är en liten kille som någon gång i slutet av 60-talet/början av 70-talet växer upp i en nybyggd del av Reykjavík på Island. Han gillar att vara ute och leka med sina kompisar, han gillar godis och varmkorv och han vill gärna gå på kalas. Jóhann är berättaren i Riddarar Hringstigans och vi får följa honom och hans vänner under några dagar. Han slår sin vän Óli i huvudet med en hammare och är orolig för att han inte blir bjuden på födelsedagskalaset. Han smyger in i leksaksbutiken och stjäl leksaker när butiksinnehavaren somnat på sin stol, han tuggar tuggummi och leker på byggarbetsplatser trots att mamma strängt förbjudit detta. Han gör bus som inte alltid är så lyckade och ser upp till kompisen Ólis släkting som är polis och låter småkillarna känna på sina muskler. 

Riddarar Hringstigans beskriver ett barns stora lilla värld på ett fantastiskt bra sätt. Man får en känsla av att det som barnet ser är hela världen, det som sker runtomkring honom räcker gott och väl för att han inte ska tänka på annat. Samtidigt får jag en känsla av att berättaren är en liten pojke med en vuxen persons kunskap och språk, ni vet lite den där tanken "hur skulle det vara att växa upp igen men veta det jag vet idag?"

Något annat som är intressant är berättarens läsartilltal, "du käre läsare", som kanske inte ett barn skulle bry sig om att yttra. Och när Jóhann talar om sin vän Óli använder han ett märkligt du-tilltal (ungefär som berättaren i Stridsbergs Drömfakulteten).

Men språket då? Ja det är lite svårt för mig att prata om den biten, jag har nämligen läst boken på originalspråk dvs. isländska. Det är mitt modersmål men jag har tidigare enbart läst barnböcker och visste inte alls vad jag skulle förvänta mig av det här. Det jag kan berätta är att läsningen gick över all förväntan och det va helt fantastiskt att kunna läsa på ytterligare ett språk. Vissa stavningar av ord förvirrade mig, jag blandade ihop vissa bokstavskombinationers uttal, men det gick hur bra som helst. Men trots den unge berättaren är språket allt från talspråksaktigt till poetiskt. Barnen kan sjunga ramsor i ena stunden och i nästa får man en förklaring av Jóhann om att han:
 
"Slutade skratta mitt i skrattandet. Mitt skratt ramlade ner på golvet. Där är han [skrattet] tyst på mattan och reser sig inte upp förrän kanske efter tre dagar."

För er som inte vill försöka tolka isländskan så finns boken i svensk översättning och heter då Riddarna av runda trappan. Den är Gudmundssons debutroman, på isländska 1982 och svenska 1986, och den finns tyvärr inte att köpa men om ni letar på biblioteket så finns den säkert där. Den enda som nu går att köpa på svenska är Beatlesmanifestet, även den en fantastiskt rolig skildring av en kille som växer upp i 60-talets Reykjavik. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Litteraturvetarskola del 7 - "Karaktärer och miljö"

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott.