Fortsätt till huvudinnehåll

Theres - Steve Sem-Sandberg

Ulrike Meinhof var en västtysk journalist, var en av grundarna och ledarna RAF (som betraktades som en terroristorganisation) men var även mamma. Hon deltog i bombningar, rån och fritagning av fångar. Hon dog enbart 41 år gammal, troligen mördad, i en fängelsecell år 1976. 

Theres handlar om den här kvinnan och människorna runt om kring henne. Förlaget har gett ut den som roman, men jag skulle vilja kalla den en romaniserad dokumentär. Läsaren får ta del av rättegångsprotokoll, tidningsartiklar, ljudupptagningar, samtal med mera. Målande beskrivningar av miljön i Tyskland varvas med utskriften av ett förhör eller en nyhetsartikel. Det kan kännas något rörigt att hoppa från det ena till det andra men det är ändå skönt med romanbitarna för annars vore det bara fakta, fakta, fakta. Det hoppar en del i tiden mellan slutet av 60-/början av 70-talet och bakåt till Ulrikes föräldrar, andra världskriget osv.  Ibland vet jag inte riktigt var i berättelsen jag är, eller vem som för ordet, men jag får ändå en genomgående känsla av händelseförloppen från upplopp, rån, bombningar av köpcentra till tillfångatagandet och förhören. 

Sem-Sandberg ger ett mångbottnat porträtt av Ulrike (vars alias är Theres, därav titeln)  där man inte riktigt kan bestämma sig ifall man tycker att hon är en terrorist eller frihetskämpe. Hon är utan tvekan en stark och handlingskraftig kvinna. Jag är inte intresserad av politik, men tack vare Sem-Sandbergs bok fångar den här kvinnans öde mig, och jag lär mig en del om Tysklands historia på köpet.  Jag kan absolut tänka mig att läsa eller se fler dokumentärer om den här kvinnan samt även läsa de andra två porträtten av Sem-Sandberg, som jag tidigare skrev kommer i en samlingsvolym i februari-mars. 

Kommentarer

  1. Jag har inte läst någon av de tre nyutgåvorna av Sem-Sandbergs böcker men jag är väldigt nyfiken på dem (allihop). Du har fått mig klart intresserad- jag minns Tyskland av år 1972... det hängde affischer överallt av Badner-Mainhofgänget (då var de ännu på fri fot, de flesta av dem).

    SvaraRadera
  2. Ingrid: Det här var ju tio år innan jag ens föddes. Kul att läsa om sådant man inte vet något om alls, men ännu roligare när man minns den tiden!

    SvaraRadera
  3. jag minns tiden då det hände
    (jag har gjort en liten uppmaning till dig som jag för vidare från andra bloggare. Titta in på min blog!

    SvaraRadera
  4. (och jag har åkt tåg mellan Tyskland och Holland på 1970-talet, när tio stövelklädda poliser med k-pistar skulle kolla passen...

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört k…