Jag är rätt skeptiskt till modern lyrik redan från början, och jag kan inte direkt påstå att jag blir mindre skeptisk när jag tar mig igenom Marie Silkebergs fjärde diktsamling. Jag tycker om dikterna som skildrar upplevelser av utlandsvistelser. Jag gillar även att hon blandar olika språk, man får en känsla av tankevärlden där flera tankar och ord varvas om vart annat utan stopp, men oftast finner jag ingen mening alls. Som den här:
Va? Undrar ju jag genast. Jag får givetvis någon slags surrealistisk känsla, det är kanske inte meningen att det ska vara en specifik känsla utan bara en känsla? Och så en som jag faktiskt känner hänger ihop, som jag gillar:
Jag känner ångest och uppgivenhet. Jag vet inte vad det är som gör att jag gillar den senare men inte den första. Jag kanske måste vänja mig mer vid lyrikvärlden.
blå sammet, trettionio
steg
våt
är färgen mot glaset
röda
monokromer
O
make me
of Joy
Va? Undrar ju jag genast. Jag får givetvis någon slags surrealistisk känsla, det är kanske inte meningen att det ska vara en specifik känsla utan bara en känsla? Och så en som jag faktiskt känner hänger ihop, som jag gillar:
födelsemärken
a human
document
"mogadon
hon åt mogadon
när hon väntade mig
det är därför"
doften
i allt mer spridda
diffusa förnimmelser
Jag känner ångest och uppgivenhet. Jag vet inte vad det är som gör att jag gillar den senare men inte den första. Jag kanske måste vänja mig mer vid lyrikvärlden.
Lyrik är speciellt... och jag har själv svårt för mycket av den nyare lyriken. Man vill ju gärna förstå... och om inte förstå så i alla fall "ligga i synk med känslan" (för att uttrycka det luddigt)- Jag har läst väldigt mycket OM Silkeberg men inget AV henne och ja, jag vet inte jag.....
SvaraRaderaIngrid: Nej, det blir nog inten favorit iaf =) ska testa lite annat tror jag
SvaraRadera