Fortsätt till huvudinnehåll

Norwegian wood - Haruki Murakami

Äntigen har jag blivit av med min Murakami-oskuld. Jag har dragit så länge på det eftersom jag vill gilla honom men var rädd att jag inte skulle göra det. Så hur blev det?

Norwegian wood handlar om en ung man, Toru, och hans relationer. Hans vänner, studiekamrater, rumskamraten, arbetskollegor, och om hans kvinnorelationer. Hans vän väljer att ta sitt liv enbart 17 år gammal och kvar blir hans flickvän Naoko och Toru. En vänskap växer fram mellan Toru och Naoko som utvecklas till en kärleksrelation, samtidigt som Toru träffar Midori. 

Boken handlar om kärlek, men även om sorg. Många dör och många är miserabla. Den är erotisk och vi får möta flera karaktärer som är mer eller mindre knäppa. Naoko bor på en institution för mentalt svaga och Midori tycks vara en pervers sexgalning. 

Det är väldigt svårt att försöka få fram något vettigt att säga om boken, jag läste om de första kapitlen flera gånger för att försöka sätta fingret på vad det är som gör att det är så bra. Jag har dock fortfarande inte riktigt komma på det. En kombination av starka trovärdiga karaktärer och ett fantastisk språk kanske bäst beskriver det hela. Historien har flera berättarnivåer där Toru är den som berättar i jagform, men flera av karaktärerna kommer till tals både i långa monologer och i brevform, vilket gör alla karaktärer lika trovärdiga. Murakami leker med minnen och känslor på ett fantastiskt sätt. Flera gånger under min läsning fick jag stanna upp och lägga ifrån mig boken för att jag blev upprörd och kunde inte fortsätta. Ena stunden är allt på väg att bli bra och direkt i inledningen av nästa kapitel är den personen död. Ingen förvarning, Murakami trycker upp det rakt i ansiktet på en bara. 

Jag fastnar hela tiden på hans formuleringar, inte för att språket är vackert eller poetiskt utan för hans fantastiska sätt att beskriva vardagliga saker. Som det här stycket där Toru ska tända ett ljus:

"Jag tände det [stearinljuset], droppade lite vax på en tallrik och satte fast ljuset där." (s. 146)

Jag läste det flera gånger och mös. Andra författare hade bara skrivit att han tände ett ljus, men Murakami anstränger sig något mer angående detaljerna och det utan att bli tråkig. Han har hittat en perfekt balansgång. 

Jag som faktiskt varit i Tokyo kände ju igen mig i en del saker, men det är mest tunnelbanan man får ta del av. Hade gärna sett mer av Tokyos fantastiska parker och arkitektur. Även om det i slutet på 60-talet inte var mycket till stad då det mesta förstördes under andra världskriget-bombningarna. Men nån kritik måste jag ju ändå ge?

Jag kommer rekommendera boken till alla läsare jag känner och det är enbart samvetet som sätter stopp för att jag inte klickar hem allt annat Murakami någonsin skrivit. 

Kommentarer

  1. Sen är det ju kul det här med alla musik-referenser! Här finns det säkert underlag för flera akademiska uppsatser. Tack för igår, det var jättekul! /Therese

    SvaraRadera
  2. Ja det är ju till och med beatles i titeln :D det är ju lite det jag menar, det finn så mycket så man vet inte hur man ska kunna skriva en recension utan att det blir en akademisk uppsats :)

    Tacksjälv, kände mig genast mer pepp på att läsa och inspirerad till att ordna egna bokevents :)

    SvaraRadera
  3. Jamen visst är det kul? Murakamis alla originella karaktärer och konstiga händelser får mig att tänka nytt, och det är mycket välkommet och uppfriskande! /Therese

    SvaraRadera
  4. Absolut, och jag tyckte inte den var svår. Får se om jag ändrar åsikt vid nästa läsupplevelse :)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott. 

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört k…