söndag 26 december 2010

Lilla Stjärna - John Ajvide Lindqvist

I en grop i skogen hittar en gammal avdankad musiker vid namn Lennart ett litet barn. Flickan gråter inte, ger inte ens ifrån sig normala bebisljud men hon kan sjunga. Hon kan ta ton och har gehör som inte är av denna värld. Lennart och hans fru Laila gömmer barnet i källaren där hon växer upp och blir allt konstigare för varje dag som går. Hon pratar knappt och hon äter bara barnmat. Lennart intalar flickan att hon måste hålla sig inomhus, annars blir hon uppäten av de stora. Av parets vuxne, halvt kriminelle son får hon namnet Theres. 

I en annan familj föds en till synes normal liten tjej i en helt normal svensk familj. När vännen Johannes flyttar och högstadietiden börjar förändras Theresa. Hennes tillvaro blir allt mer problematisk och hon känner sig ensam och utanför. 

De två flickornas öden knyts ihop via ett gemensamt intresse för dikter och musik och den ultimata  vänskapen är ett faktum. Deras mod byggs sakta upp medan de inser vad de ska göra med sina liv och vad som får de att bli lyckliga. 

Ajvide Lindqvist har ett sätt att skriva på som orsakar förvrida ansiktsminer hos sin läsare och Lilla Stjärna är inget undantag. Däremot har han nu gett sig av ifrån det övernaturliga och in på det psykologiska och det fungerar precis lika bra. Inledningsvis får vi en proleps där man får reda på att någon hemskt kommer att ske på Skansen. Jag tänker genast att jag inte vill veta detta, men ju mer jag läser desto mer förstår jag att jag nog inte riktigt fick någon information i detta inledande kapitel men att jag ville veta mer. 

Beskrivningen av Theres är fantastiskt bra. Man får en ruggig känsla av att något är riktigt snett men samtidigt känner man sympati med den här vilsna varelsen och undrar hur det hade gått om hennes riktiga föräldrar valt att uppfostra henne som ett vanligt barn. Jag hoppas att boken inte kommer att filmatiseras eftersom hennes röst inte ska vara av denna värld så det blir svårt att gestalta det på film  Något som däremot är oerhört störande är när hennes fattiga talförmåga gestaltas i dialog, ungefär som med bebisspråk. Det hade jag gärna sluppit helt och fått det förklarat i brödtexten i stället. 

Lilla Stjärna är en våldsam och blodig historia. Slutet är något hafsigt och inte alls lika ingående beskrivet som resten av boken, men jag tror inte att någon som läser den här boken någonsin kommer att kunna se en verktygslåda (särskilt en borrmaskin) utan att få vidriga associationer. 

4 kommentarer:

  1. Jag håller med dig, det är verkligen en vidrig bok men ändå så fantastiskt bra!

    SvaraRadera
  2. Eli: Ja man skäms nästan lite över att man gillar det :)

    SvaraRadera
  3. Lovande. Låter definitivt som något jag skulle gilla.

    SvaraRadera
  4. Calle: Ja frågan är ju om den är störd nog. Den är ju lite åt American Psycho-hållet, men inte helt där ;)

    SvaraRadera