lördag 16 oktober 2010

Dystopier? Ja tack!

Har precis bevittnat senaste avsnittet av Babel på min iPhone i min säng innan jag ens gick upp. Lyx.


Ett av programmets teman var just dystopier, vilket är en genre jag har en förkärlek för. Jag vet inte riktigt varför det är så fascinerande, kan det vara för att fantisera om hur illa människan kan bete sig mot sin omvärld? Eller är det enbart för att förundras över hur författaren lyckats först fantisera ihop den här världen och sedan lyckas knyta ihop det?


Jag börjar genast rota igenom minnet efter vad jag tidigare läst. Kallocain av Karin Boye, William Gibsons Virtual light och Neuromancer, Processen av Kafka osv. Och vad har jag i hyllan som jag inte läst? Jag måste med lite skam i rösten erkänna att jag aldrig läst 1984, vilket mest beror på att som jag förstått det så är den inspirerad av Kallocain, som jag ju läst. Och ner jag nu skriver detta i klartext så känner jag att det är en korkad anledning och att jag borde läsa den på en gång. Eller i alla fall snart. Jag har även Ray Bradburys Farenheit 451 liggande som jag måste läsa. Jag har, för att nämna något lite nyare, Hungerspelen på läslistan också.

När jag sitter och tänker på det här med den dystopiska fascinationen kan jag inte låta bli att glida in lite på utopier. Jag har någon slags spärr här som inte får mig att tänka så långt, det måste bero på min första högskolekurs någonsin, som var en idéhistorisk käftsmäll vid namn Framsteg och Förfall. Vi läste givetvis Thomas Mores Utopia från 1500-talet såväl som den antika Staten av Platon och Bacons New Atlantis. Trots att verken är utopiska i sig, känns det som att författarna haft intentionen att kritisera det rådande samhället mer än att skriva en trevlig historia om glada människor. Och det handlar alltså om skrifter som är flera hundra år gamla, till och med tusentals år gamla. Det är givetvis inget fel på gamla texter, tvärt om, men finns det inga nyare utopier som kan få mig att ta mig ut idéhistoriespärren och börja intressera mig för genren?  De verk jag hittar är oftast skildrare av två olika världar, en utopisk och en dystopisk, de renodlade utopierna verkar gå att räkna på en hands fingrar. 

Så, tillbaka till frågan om varför dystopier fascinerar. Är människan, i synnerhet författare/läsare, så självdestruktiva så att det utopiska inte är av intresse utan att vi enbart vill läsa om misär och en förstörd värld? För inte tror jag att man läser det för att lära sig vad man inte ska göra för mänsklighetens överlevnad.

2 kommentarer:

  1. Den senaste i raden av dystopier är Atwoods "Syndaflodens år" som kom ut för en dryg vecka sedan. Den är en fristående fortsättning på Oryx och Crake. Jag har läst den men inte blivit särskilt imponerad, tyvärr.

    SvaraRadera