måndag 25 oktober 2010

Bara ett barn - Malin Persson Giolito

Alex är 7 år gammal och bråkig i skolan. Han blir även slagen och bränd av sina föräldrar.


Karin är Alex lärare som slår larm om misshandeln.

Sophia är karriärskvinnan och advokaten som blir Alex advokat.

Linda är Alex mamma. Hon mår inte riktigt bra.

Utöver dessa fyra karaktärer tillkommer även Alex pappa, en socialarbetare, Sophias pojkvän, en polis m.m. Och nästan alla dessa kommer till tals, det vill säga blir den som berättaren fokuserar på. Rörigt? Ja en aning men inte så farligt.

Bara ett barn är, berättarperspektiven till trots, en ganska seg historia. Från det att Alex blir omhändertagen tills det faktiskt blir lite action i boken är tyvärr större delen av romanen. Man kan tycka att ett så hemskt ämne som barnmisshandel inte kan vara segt eller tråkigt, men faktum är att det är en hel del (Sophias relation till sin morfar, till sin pojkvän, till sin vännina, tills in.....) som kommer emellan och för historien om Alex åt sidan. Det är nästan som om författarinnan velat skriva dels en verklighetsroman om en misshandlad pojke dels en kärleksroman om en tafatt kvinna. Den hade inte behövt vara 370 sidor lång eller så hade vi kunnat få ta del av mer Alex.

Författarinnan är advokat, och det märks. Hon kan sin sak gällande alla rättsprocesser och dylikt, hon borde ha hållit sig till de bitarna, för dem är bra, i stället för att blanda in kärlekshistorier.

När man läser den här boken kan man fråga sig, hur många miserabla människoöden kan det få plats i en historia? Jag får ihop det till tre olyckliga barn (en misshandlad, en vars  pappa dödade dess mamma samt sig själv, en vars mamma lämnade henne hos släkten), ett par som förlorat ett barn, en alkoholiserad man, en man som förlorat sin fru i förtid, en otrohetsaffär, en misslyckad kärleksrelation osv. Allt detta på de personer som räknades upp i inledningen av det här inlägget. Kunde inte någon få vara normal av de som kommer till tals?

u låter det som att jag hatar den här boken, men det gör jag inte. som jag sa tidigare så är de rättsliga bitarna bra. Språket är bra. Och även om handlingen drar iväg på sidospår så finns det en hel del små detaljer som inte alls har med handlingen att göra men som inte heller stör. Något annat som man kan framhäva är de enda avsnitt i boken som är berättade i jagform, de som är berättade av Alex mamma. Dessa är skrivna i kursiv skrift och de har ingen kapitelindelning så som de andra delarna är indelade efter siffror, så man vet när det är dags. Dessa avsnitt är fulla av tabubelagda tankar och funderingar kring barn och uppfostran. Man riktigt ryser samtidigt som man faktiskt förstår tankegångarna d de är berättade på ett sånt medryckande sätt. Hade jag fått bestämma hade vart annat avsnitt varit om Alex och utredningen, vart annat bestående av mammans jagberättelse.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar