Fortsätt till huvudinnehåll

Levande död i Dallas - Charlaine Harris


Det känns som att världen fullkomligt svämmar över av vampyrböcker av olika slag och det är svårt att hålla sig borta. Jag har tidigare läst Twilight-serien och har nu gett mig på Charlaine Harris serie om vampyrer och andra väsen i den amerikanska södern. Serien är nog mer känd som förlagan till succéserien True Blood på TV.

Den första delen i serien om Sookie, "Död tills mörkret faller" Var föga spännande för den som redan sett första säsongen av True Blood; serien följer boken nästan ordagrant. Det enda stora som skiljer sig är att vissa karakäter saknas (tex Tara) och att andra karaktärer är mindre framträdande (tex brodern Jason). Andra delen i serien, "levande död i Dallas" blev mycket mer spännande då True Blood-skaparna valt att gå lite mer sin egen väg i säsong 2. De stora händelserna är ungefär desamma, som att Sookie åker till Dallas för att leta rätt på en försvunnen vampyr men detaljerna skiljer sig. Menaden som har en stor roll i tv-serien dyker upp och skadar Sookie, men är därefter inte med mer förrän en kort stund i slutet. Det är inte exorsistkvinnan som hittas mördad i en bil. Det är dyker dessutom upp ett helt nytt väsen, nämligen varulvar.

Även om handlingen i sig är bra så finns det några element som drar ner läsupplevelsen något. Berättarrösten är Sookie själv som berättar i jagform. Det enda som gör att det fungerar någorlunda är att hon kan läsa tankar och vet därför mycket om folk. Dock har hon lärt sig att hålla sin förmåga i styr så hon vet ju inte allt och får sig en och annan överraskning som man kanske tycker att hon borde fått reda på. Dessutom kan hon tyckas vara lite väl duktig ibland. Hon lär sig hypnotisera helt r tomma luften och lyckas otroligt bra med det till exempel.

Berättaren, alltså Sookie, kan ibland bli lite väl allvetande. emellanåt glömmer man av att det är i jagform och får ibland stanna upp och tänka "vem är det som berättar det här egentligen?" Det är väl kanske både bra och dåligt då det annars antagligen blivit alldeles för mycket av en dagboksskildring av Sookies liv.

Det som stör mest i serien är att det är många som dör, men de som fortfarande lever är inte särskilt upprörda särskilt länge. Sookie hittar sin arbetskamrat mördad, hittar sin katt mördad och sin farmor mördad, allt detta sker enbart i första boken. Hon inser att någon hon trodde var en vän är en mördare och hon hittar flera andra döda och åker på en hel del stryk själv. Allt markeras med ett "det här var hemskt, jag blev ledsen" och sedan går de vidare. Så många dödfall som sker i det lila samhället Bon Temps borde lett till att samtliga kvarvarande innvånare borde hamnat på psyket för länge sedan. Däremot kärlekstrubbel och syskonbråk tas det inte lätt på. Där går det utmärkt att gräma sig i veckor över ett olämpligt beteende från vampyren Bills sida.

Men allt som allt så är det spännande, hett och man vill hela tiden veta hur det ska gå och man vill ha mer. Harris är duktig på att knyta ihop sina trådar och har skapat en intressant värld. För er som inte sett serien kan det vara på sin plats att förklara att vampyrerna sedan några år tillbaka är allmänt kända, eller ute ur kistan som de säger i böckerna. Det blir intressanta kontraster mellan människovärlden och vampyrvärlden där det till exempel finns hotell som inhyser vampyrer och flygbolag som fraktar vampyrer i kistor. Ett syntetiskt blod har tagits fram så att vampyrer inte ska jaga människor och så att alla kan leva i harmoni. Det uppstår intressanta konflikter i relationer mellan älskande vampyrer och människor samt även i samhället i stort. Det finns en religiös sekt som vill utrota vampyrerna, det finns människor som tar vampyrer till fånga för att sedan kunna sälja deras blod som en drog och det finns vampyrgroupies.

Man får även en rolig kontrast i att vampyrer ofta är så gamla så de har helt andra seder och vanor. Sookies pojkvän Bill blev vampyr i mitten av 1800-talet och är artig och proper. Vampyren Eric, som varit vampyr sedan vikingatiden, följer Sookie till en orgie och säger "Senast jag var på sådant bar jag en djurhud."

Serien kommer nu i en nyöversättning på svenska, de tre första delarna är redan ute och del fyra och fem kommer ut den 13/8. Den gamla översättning ska tydligen vara katastrofal så den ska man kanske undvika och passa på nu när den finns in pocketutgåva eller läsa den på engelska.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hjälp, jag är rädd!

Jag har funderat rätt mycket på det här med vad som skrämmer mig och vad som skrämmer andra vad gäller fiktion. Jag menar alltså sådant som är utanför den verkliga världen, bortsett från vidriga mördare, våldtäktsmän och annat som givetvis är skrämmande men tyvärr en del av vår verklighet. Många kan inte läsa skräck för att de inte kan sova eller vara ensamma hemma efteråt. Men vad skrämmer då mig?
Jag har inte direkt svårt för att se på skräckfilm, jag brukar inte bli så rädd. Böcker kan ha en tendens att vara något värre eftersom de på ett annat sätt är inne i ens huvud, men jag sovgott om nätterna när jag läste till exempel Låt den rätte komma in. Jag blir något mer rädd av filmer där man inte får se det hemska, men i de flesta filmer får man ju se till slut ändå och det förstör. Jag gillar att läsa och se filmer om det övernaturliga och det utomjordliga men skrämmer det mig?
Jag tror inte på andar och spöken så det skrämmer mig inte i världen utanför fiktionen. Dock betyder det int…

Litteraturvetarskola del 7 - "Karaktärer och miljö"

Händelseförloppen i romaner brukar utföras eller bäras upp av karaktärer o form av människor, djur, robotar, alver osv. Vissa karaktärer är komplexa medan andra kan vara rätt färglösa och enbart framstå som stereotyper.

När en karaktär är platt, en karikatyr eller typ formad enbart kring en idé, brukar man säga att denne är statisk. Ett exempel på en statisk karaktär kan vara Ian Flemmings James Bond. Han utvecklas inte utan är likadan genom alla böckerna (eller filmerna om man så vill). 
Motsatsen till en statisk karaktär är en dynamisk. De förändras och utvecklas med handlingens gång. Ett klassiskt exempel på en dynamisk karaktär är Dostojevskijs Raskolnikov från Brott och straff. Han genomgår flera olika faser och känslotillstånd genom romanen. 
Som vi flera gånger tidigare gått igenom, är läsaren med och skapar texten med sin tolkning, så även i sammansättningen av karaktärer. Läsaren konstruerar karaktärerna med hjälp av de ledtrådar som finns i texten. Detta kallas karaktäriseri…

Bokbloggarna på första sidan på skånskan.se

En journalist var med på bokbloggsträffen på bokmässan igår, resultatet hittar ni här









Tyvärr kom inte mitt visitkort med på bilden, men jag kom med på den andra bilden, som ensam rödtott.