torsdag 17 augusti 2017

Kulturkalaset: Göteborgsoperans höjdpunkter

Bild från opera.se
Stora salen i Göteborgsoperan är fullsatt, av såväl vana besökare som helt nya, och det märks att det är något stort på gång. Det känns lite som att vi som publik och hela operans personal och artister har en liten gemensam kickoff, det är nämligen dags att presentera kommande säsongs program med utvalda höjdpunkter. 

Operans orkester inleder stort med Valkyrieritten av Wagner med dirigent Henrik Schaefer bakom podiet. Det är inget avskalat B-lag som ställer upp kvällen till ära utan de har verkligen öst på med hela orkestern och många stjärnor inför denna fullspäckade konsert. Operans konstnärlige ledare Stephen Langridge håller i en inledande presentation medan presentatören Mattias Ermedahl ger en mer ingående presentation av varje enskilt stycke. Det bjuds på flera nummer på flera olika språk, vi får höra operastycken från Rossinis Barberaren i Sevilla och den berömda O, mio babbino caro från Puccinis Gianni Schicchi. Vi fick också ta del av internationella kören, en kör med blandade nationaliteter i blandade åldrar som tagit inspiration från varandras kulturer och sjunger låtar från hela världen, riktigt fräckt. Och som den stora finalen får vi höra ett par låtar ur höstens stora musikalsatsning Phantom of the Opera med duktiga artisterna Sofie Asplund samt Fred Johanson. 

Det är en minst sagt spännande säsong som stundar på operan. 

Kulturkalaset: Forum för Poesi och Prosa

Bild från www.poesiochprosa.se
Forum för Poesi och Prosapassar på att sparka igång sin höstsäsong under årets Kulturkalas med en programpunkt de lite fiffigt valt att kalla just Kalaslitteratur. Författarframträdandena i sig kanske inte har så mycket med kalas att göra men att de flyttat sitt evenemang från Musikens hus, där de brukar hålla till, till Stora teaterns maffiga Kristallfoajé är faktiskt rätt kalas. 

Och det är just i Kristallfoalén som kvällens första författare tar sitt avstamp då den haft en speciell betydelse för honom. Stewe Claeson var tidigare helt okänd för mig men han har varit nominerad till både Augustpriset och Nordiska rådets litteraturpris för sina romaner. När det senast var dags att börja på ett nytt alster tänkte dock Stewe lite annorlunda och har med sin Snön faller i Cochise County samlat ihop sina dagboksanteckningar och skrivit en slags biografi över sitt liv med amerikansk poesi. Han har nämligen ägnat väldigt mycket tid åt att samla in amerikanska diktare och översätta dessa till svenska. Stewe är helt klart en riktigt skön snubbe med mycket litteratur i bagaget och är en riktig inspirationskälla. Hans relation till Kristallfoajén var rätt långsökt, det handlade om att han bokat den för en teateruppsättning men så visade det sig att den inte passade för akten alls så det blev aldrig något. 

Även om Stewe läser upp några amerikanska dikter så är det Elis Burrau som står för kvällens uppläsning. Han förkunnar att han har fett hår och läser så upp ett par dikter i sin helhet. Den unge Burrau har av svenska dagbladet utsetts till en av de viktigaste unga poeterna i Sverige och har även varit nominerad till Borås tidnings debutantpris. 


söndag 13 augusti 2017

Way out West 2017 - dag 3

Den sista dagen på 2017 års Way out West-festival börjar faktiskt med solsken och Eva Dahlgren på Linnéscenen. Snygg och kaxig kommer hon ut på scen helt klädd i svart och säger "God morgon Göteborg!" vid 13-snåret på eftermiddagen. Hon säger att hon vet att det är tidigt och att hon vill lägga publiken på ett moln, och det är just vad hon gör. Det är mysigt och en lagom start på dagen. det är mycket nytt och lite gammalt. Det känns skönt att hon inte kör igenom alla covers från "Så mycket bättre" som så många artister gör som slår/gör comeback (frivillig eller ej) utan hon kör sitt.

Det är faktiskt svårt att tro att Halmstaddottern Linnea Henriksson faktiskt är en produkt av Idol, Idol-Linnea, fast det är väl inte svårt att säga att hon är en av dem som gått vidare och står på egna ben. Det är ganska skralt med folk och det är så klart inte lätt att äga Azalea då men Linnea gör det och lite mer därtill. Med de hits som hon fått ihop genom åren och med sitt helt skamlösa och fantastiska kroppsspråk lyckas hon väcka liv i de som går förbi och i de som sitter vid sidan av och äter. Hon varvar sin fantastiska röst med personligt mellansnack om före detta pojkvänner och ljug om vedhuggning och det är ganska absurt att denna häftiga och busiga tjej växlar så mellan sin frispråkiga halländska och sin sångröst. Hon tar så ställning mot sexuellt ofredande, hyllar väktarna och avslutar med att kliva ut i publikhavet. Hon håller sitt ord från starten om att "det här gör vi tillsammans kära vänner" genom att köra superhiten "Halmstad" i publikhavet och alla sjunger med. En eloge här till killen som matar micksladden på scen när Linnea helt obehindrat kliver rakt ut. 

Och så kom regnet och jag tyckte att alla artister hade sånger om regn (vilket nog inte är helt ovanligt i och för sig). 

Med en pampig ensemble kliver den väldigt försiktige George Ezra på festivalens största scen Flamingo just när regnet sätter fart ner över Slottsskogen. Han får bekymmer med tekniken ganska tidigt, berättar nervöst om sin tid i Barcelona och tackar så lättad publiken för att vi stannar kvar trots regnet. Han ser ut som en junior i ett simlandslag men hans enorma röst talar snarare för att han har 50 års erfarenhet på nacken och gör verkligen sitt gubbiga namn rättvisa. 24-åringen är ändå rätt rutinerad och hela publiken sjunger med i hans hits "Barcelona", "Blame it on me" och "Budapest". Han refererar ständigt till vädret, han ber till och med om ursäkt i förväg för låten "Did you hear the rain" i förväg, som är helt fantastisk. Jag kan inte sluta tänka på att han skulle kunna vara Tom Jones och Eddie Vedders hemliga kärleksbarn, röstmässigt. 

Eftersom regnet nu öser ner är det många som tagit sig till festivalens enda takklädda scen, Linnéscenen. Jag som just stått och sjungit och dansat i regnet helt obrydd vill bara skrika "Jag är här för att se spelningen!" När amerikanska Tycho kliver på scenen. det är på sätt och vis nog den märkligaste spelningen, inte bara på grund av alla konstiga som är där på grund av regnet, utan för att den är helt instrumental. Och tre av fyra bandmedlemmar, alla utom trummisen, byter instrument helt vilt. Det är rätt psykedeliska filmsnuttar som körs i bakgrunden, så starka att bandet blir rena siluetter framför. Rymdrocken de framför är ganska skön, men lite märklig på en sådan här scen. de bästa låtarna är de som kört med en riktig bas, oavsett vem av killarna som är basist. Jag tycker den maskingenererade basen är för stel och opersonlig. 

Fenomenet Oskar Linnros är något som jag faktiskt inte riktigt får grepp om. Han kommer ut i beige militärjacka på en helt vinröd scen som är som inlindad i sammet. Hans kängor är vinröda, hans körare är vinröda, allt är vinrött. Det är uppenbart väldigt många fans som stått i timmar för att stå längs fram och skrika. Stundvis tycker jag att han är en dryg douche med sitt överenergiska scenspel och kroppsspråk  men i sitt mellansnack är han avskalad och personlig. Han pratar om behovet av bekräftelse och att han är glad åt alla som ser hela spelningen och minst lika glad åt de som går från spelning till spelning och bara kollar en kort stund. Jag kan inte låta bli att här tänka på vilken fantastisk svenskspråkig festivaldel det varit och vilken svensk låtskatt det finns. 

Det börjar bli ganska jobbigt och blött nu, även om jag vägrar erkänna det. Tillbaka på Linnéscenen blir jag lite sur på de som står där helt torra och som uppenbart inte varit ute i regnet, men jag förstår dem. Runt Linné har det bildats en vallgrav av vattnet som runnit ner från taket och det går knappt att dra på sig strumpbyxorna igen efter en nödvändig kisspaus. Frida Hyvönen drar dock upp smilbanden med sin väldigt knäppa och smått fantastiska person. Hon har släpat in en hel flygel på den lilla scenen och underhåller med mellansnack om att inte ha målat naglarna och ber publiken om en applåd för hennes billiga halsband från Glitter. Hon sjunger som en Disneyprinsessa även om de ord som kommer ur hennes mun verkligen inte skulle passa sig i en Disneyfilm. Jag inser att det här är den sista spelningen under tak på mitt schema och vill egentligen inte ut igen. 

Den brittiska trion London Grammar säger att det är deras första uppträdande på festivalen och ber om ursäkt för att de tagit med sig vädret från England. Deras melankoliska sound passar faktiskt ganska utmärkt som soundtrack för rådande stämning. De har ett häftigt upplägg där sången liksom inte ligger utanpå musiken som så ofta är fallet utan den är ett av instrumenten, som en lead guitar som allt annat kretsar runt. Och vilken röst hon besitter, denna lilla blonda jeansbeklädda varelse har. Om Frida är en Disneyprinsessa så är Hannah Reid en sådan där skogsnymf som lurar folk i fördärvet. Tyvärr är det enorma röstspannet svårt att hålla upp live på en stor festival i spöregn och ibland blir det faktiskt till och med lite outhärdligt gapigt men det är klart att den risken finns med de toner den här lilla tjejen tar. 

Någonstans här har jag nog börjat ge upp min värdighet. Jag sätter mig på kanten av SJ:s utsiktstrappa för mina fötter har liksom gett upp. jag rynkar på ögonbrynen när ett gäng hillbillies i flanellskjortor och med stora skägg kommer ut och även de börjar tjata om regn. Det är dock något väldigt speciellt och genuint med amerikanska Band of Horses. De gör sin grej och är liksom nöjda med det och försöker inte vara något annat hur mycket de än under den här spelningen försöker få till ett partytema. Många låtar innehåller i och för sig party men när sångaren Ben Bridwell dedikerar deras stora hit "No one's gonna love you" till en kär vän och hennes fantastiska familj står det klart att de är rakt igenom helylle. De bjuder på en tight och fin show som för en stund tar en till den amerikanska södern tack vare Bridwells sydstatsdialekt och till och med jag står och sjunger med och dansar i publikhavet till slut. 

Det börjar skymma och när ryskamerikanska Regina Spektor kliver på scen och försöker charma publiken med att skrika "Hej Goteborre!" och pratar om att lite regn rensar själen så är jag på god väg att lyfta de där skeptiska ögonbrynen igen men det är svårt att inte falla för det rödhåriga energiknippet. Hon är helt fantastisk bakom sin flygel och jag tappar bort mig helt i hennes underbara texter. Jag kommer på mig själv med att hålla andan i hennes ballader och det är effektfullt när hon plötsligt sjunger på allt mer bruten engelska till att helt gå över till att sjunga på ryska. Det finns några tramsiga partier i spelningen där hon själv spelar gitarr, jag tycker nog att hon borde hålla sig till sin flygel. När hon så på slutet säger "Jag ska spela en låt till, klockan säger att jag har två minuter på mig!" drar hon igång en otroligt vacker version av "Samson" där regnet faktiskt slutat, publiken har fått upp modet och sjunger med så Regina faktiskt blir tagen och gråtfärdig. 

När det så har kommit till festivalens avslutande akt, som så klart ska vara den mest spektakulära, har regnet förvisso helt upphört men jag är rätt naggad i kanten. Trots regnklädsel är det blött och benen vill liksom säga upp sig och söka nytt. Jag blir inte jätteimponerad av Lana del Reys 20 minuters försening. Visst, det är inte mycket för en storstjärna att komma för sent på till en konsert, men för en festival är det en evighet, en är ganska bortskämd med att alla är i tid med tanke på det tidspressade schemat. Så står hon där, vacker som få i sin vita klänning och bara är. Skärmarna visar henne i närbild i svartvitt och på duken bakom scen rullar lågupplösta bilder på henne blandat med naturfilmer av hästar och berg. Det går inte att säga annat än att hon är helt fantastisk med sin röst och sina låtar men det blir lite för mycket...ja....hon står liksom bara där, ser uttråkad och sömnig ut. Mellan låtarna har hon någon slags privat session med de allra längst fram med slängkyssar, gester och ett stort leende, men under låtarna är det tyvärr ganska tråkigt. Det kanske bara är jag som är trött, men jag hade nog förväntat mig mer känsla, att bli mer tagen av stunden. 

Festivalens sista dag blev en väldigt blöt och lerig historia. Det var ett projekt att gå på toaletten, svårt att äta falafelrullen vars sås slutligen rann ner i min ärm och gratiskaffet från SJ verkade aldrig ta slut då det konstant späddes ut med regnvatten. Men jag är redan beredd att hänga på låset till biljettsläppet för nästa år för det har faktiskt varit helt fantastiskt. Tack för i år!

lördag 12 augusti 2017

Way out West 2017 - dag 2


"Vad roligt det är att vara här och äta lunch med er!" säger Jens Lekman som får inleda den andra dagen på årets Way out West-festival. Det är väldigt tidigt men det är ändå bra uppslutning. Det är skön stämning och det märker artisten, han är helt klart överväldigad av alla som står där och lyssnar på hans fina låtar. En artist som har mycket att berätta och som knyter ihop det i ett fint mellansnack, om allt från att tjuvkoppla pariserhjul till bröllop i Finistere. 

En annan som har mycket att berätta är Skånepågen Jonathan Johansson som med sitt mörka hårsvall och mörka solglasögon drar igång sina berättelser om kärlek och livet. En spelning mitt på ljusa eftermiddagen blir gärna ett gött häng på gräsmattan när solen skiner och den här spelningen passar faktiskt perfekt för det. Lite gratis kaffe från SJ och det här är en perfekt stund att njuta av.

Amerikanen Mike Hadreas, med artistnamnet Perfume Genius, ger uttryck för kampen om sexualitet både i sina texter och i sin scenpersonlighet. Med en lite djungelinspirerd scen drar han igång sina intensiva låtar, både med en intensiv sång och med ett scenuppträdande som känns väldigt intimt. Låtarna går från lugna toner till ett ganska tufft tempo om var annat. Det är till och från ganska irriterad stämning på scen, han viftar åt trummisen och drar in och ur sin öronsnäcka. Även basisten gestikulerar åt någon i kulisserna. Om det är interna problem eller om Linnéscenen fortsätter spöka med tekniska problem (Young Thug fick avbryta dagen före pga tekniken) framkommer aldrig. Hur som helst går budskapet fram, vare sig Mike står med micken i sin speciella dans eller om han sitter vid sitt elektroniska piano.

Det är svårt att tro att Sabina Ddumba faktiskt är svensk med tanke på den fjupa rösten, men det märks ju uppenbart när hon frågar publiken om vi tror att hon ångrar dagens klädval, en gigantisk orange pälskappa i det ljumma augustivädret. hon drar av låt efter låt, alla sjunger med i de stora hitsen som Effortless och den unga svenska stjärnan bjuder på en rejäl soulshow. Det är elegant, med allt från hennes orange klänning till palmerna och kören.

En upplevelse som växlar mellan fin lågmäld 80-talsinspirerad rock och tramsig fars står Mac Demarco och hans band för. Det är något ganska charmigt med de illasittande jeansen och urtvättate T-shirtarna för precis som med sitt scenutseende så bryr de sig liksom inte ett skit om vad andra tycker om deras musik heller. Emellanåt är det riktigt roligt, som när Mac tar på sig ett par pyttesmå rosa solglasögon och en av bandmedlemmarna säger "Om du är ett pyttelitet barn och har tappat dina glasögon så har uppenbart vi dem". Eller när Bruce Hornsbys "The way it is" spelas av keybordisten medan Mac kör en lustig mash up på den med Metallicas "Enter Sandman" och Pearl Jams "Jeremy". Men kanske blir det lite väl mycket trams samtidigt som de konstant röker och halsar sprit direkt ur flaskan, men jag är underhållen.

Popundret från Danmark drar en stor publik mitt på dagen med sin starka och lite skrovliga röst. Alla sjunger med i hitsen men kanske hade hon gjort sig bättre på en klubbscen? Jag ser bara några låtar för att gå vidare till annat.

Att kliva in på Linnéscenen för att se amerikanska Thee Oh Sees var en ren chansning men oj vilken show. Kvartetten står på rad, långt fram på scenen, med inte mindre än två trummisar i mitten. Den excentriske frontfiguren och sångaren staplar mellan ett litet mixerbord, sin mikrofon och sina pedaler på golvet. Han har gitarren så högt upp så jag förstår knappt hur han lyckas spela. Den kryper liksom högre och högre upp, till han inser att det ganska svårt att sjunga med en gitarr framför munnen. Musiken är snabb och den är trashig på ett härligt garageigt sätt men saknar inte melodi eller finess. Vilken häftig upplevelse!

Därefter smyger kvällens riktiga storakter igång, först ut är kanadensiska Feist. Leslie är lika vacker i sin gula klänning som hon är tuff med sin gitarr och sin fantastiska röst. Det är kanske lite stelt till en början men efter en stund får hon och publiken bra kontakt och synergin är total. Hon tilltalar publiken med snygga övergångar till sina låtar och får hela publiken att köra i flera låtar. Jag kan inte låta bli att spana in resten av bandet, som alla verkar vara någon slags allkonstnärer. En kille byter stadigt mellan en trumma, en fiol, en gitarr och lite annat.

Det sköna med de stora scenerna är att de står mitt emot varandra och de kör var annan akt. När jag nu vänder mig om mot Flamingo så känns det som om jag är på väg in i en märklig kombination av replokal och vardagsrum. På scenen står flera förstärkare och tjock-TV. Där finns även en klädhängare, en tiger och...är den en katt uppe på förstärkaren? Ja det är så klart den amerikanske rockaren Ryan Adams som bjudit in oss i hans stuga. Han drar av den ena rocklåten efter den andra medan mörkret smyger sig på i Slottsskogen. Den torra humorn mellan låtarna är också skön, han skojar om walkways som bara står där och han hejar glatt på en tjej i publiken som har en batmantröja på sig, "Go Bruce Wayne!". Det är inte riktigt min typ av musik egentligen men det är rätt skönt ändå.

För första gången på hela festivalen klämmer jag mig ganska långt fram på en scen, det har börjat mörkna och på Azalea har det dykt upp ett stort DJ-set och rörliga spegelväggar. Det är skymningslummigt, publiken är spänd, klappar och tjoar. Den unika trion The XX kliver så på scen och drar igång med rejält tryck i "Intro" från sin debutplatta som är självtitulerad. När en lyssnar på dem på skiva är det svårt att få ihop hur trion fungerar men allt faller på plats i liveakten. Med relativt enkla men effektiva basgångar och gitarrslingor sjunger Romy och Oliver om varandra och ibland med varandra. Allt annat står Jamie Smith för, killen som står bakom spakarna i bakgrunden. Det tar ett tag för videoproduktionen att förstå att han faktiskt står där men mot slutet får han lika mycket skärmtid som de övriga två, speciellt efter ett solonummer som förvandlar scenen till något av en nattklubb med tungt beat och dans. Den brittiska trion är märkbart tagen av uppslutningen och när publiken mot slutet inte kan sluta applådera är det märkbar att de knappt vet vad de ska säga och det är lite blankt i deras ögon. Det är en otroligt häftig mix elektropop de bjuder på, det förlänger helt klart upplevelsen från skiva. De hinner med många låtar, såväl nya som gamla, och scenen med speglarna och nät av ljus kommer helt till sin rätt när mörkret fallit på.

Sedan händer det något ytterst märkligt. Med ömma fötter och öm rygg är det lätt att en vill åka hem och sova när klockan närmar sig elva en andra festivaldag men icke. Det är folk överallt, förväntansfulla och uppe i varv. Det är svårt att inte dras med i masshysterin när Major Lazer sätter igång med en ljusshow, rökpelare och ett galet basbeat när hela Slottsskogen på sekunder förvandlas till en enda stor dansande nattklubb. Ljusshowen är halvt epilepsiskapande från början till slut och allt är bara absurt. Alla dansar, hela tiden, ALLA. Och som om det inte vore nog så får den gode majoren hela jävla Slottskogen att vifta med armarna, hoppa, sitta ner, krama sin närmaste granne och ta av sig tröjorna. ALLA hänger på. Dansarna på scen håller en minikurs i att twerka, en bandmedlem springer runt i en gummiboll i publiken samtidigt som vi gör jumping jacks på beställning. Och så händer saker som bara händer på festivaler, de tar upp Mø på scenen eftersom hon ändå är där. Och så tar de på sig Gais-tröjor, vilket bara är helt sjukt. Det är helt sjukt och helt fantastiskt, så värt ömmande fötter och ländrygg, vilken upplevelse!

Inför den avslutande tredje dagen hotar SMHI med regn, jag får väl packa ner den sablans regnjackan då men jag hoppas och tror på en fantastisk avslutningsdag, även om jag inte förstår hur något ska kunna toppa gårdagen. 

fredag 11 augusti 2017

Way out West 2017 - dag 1

Energin ligger i luften, gräsmattan runt Linnéplatsen utanför entrén myllrar av människor i alla åldrar som väntar på att årets festival ska börja. Årets Way out West. Festivaler har varit på nedgång på grund av pengabrist och för mycket våld. Efter förra årets lerfest i Slottsskogen var det väl ytterst osäkert om 2017 års festival skulle bli någon trevlig tillställning, eller ens bli av, men när startskottet går är succén ett faktum. När portarna slås upp klockan 14:00 torsdagen den 10:e augusti syns köande besökare så långt ögat kan nå vid ingången och det är en mäktig känsla när alla sträcker upp sin bandförsedda arm i luften för att det ska gå smidigt att komma in.

Direkt fylls scenområdet Höjden upp med entusiastiska festivalbesökare för att se Säkert! med Umeåtjejen Annika Norlin i spetsen. Det är en avskalad spelning, hela bandet är inte med, men det passar utmärkt så där mitt på eftermiddagen på en liten scen. Annika känns rak och där och nu, hon berättar vilken hennes favoritlåt är i hennes repertoar och när sista låten ska spelas säger hon att hon behöver ha fram texten då hon inte spelar den så ofta. Det är fint när hon tackar publiken för att vi "sjunger med och lyssnar så bra". 

På Linnéscenen bjöd den unga amerikanskan Angel Olsen på en känslofylld och fantastisk spelning, vilken fantastisk röst! Hon blandar rätt rockiga låtar och ballader men hela tiden med den genomträngande och klara rösten som huvudroll i alla låtar. Det är lite synd att hon spelar på den enda scenen som har ett stängt tak över publiken i det fantastiska vädret, men det fylls upp med folk ändå. 

Jag fastnar lite vid Linnéscenen för att äta en svindyr liten hamburgare. Logistiken fungerar riktigt bra i år, det är knappt kö till vare sig mat eller toalett vilket är riktigt positivt. Just när jag tänker ge mig ut på resterande del av festivalområdet drar Black Sabbaths gamla superhit Ironman igång och väcker både mitt och andras intresse. En energisk man från Detroit vid namn Danny Brown drar så igång en bastyngd och ganska mörk hiphop. Med sin nasala röst och tunga beat får han faktiskt hela tältet att gunga. Det är riktigt, riktigt bra. Precis som en liveshow ska vara. Det här är lätt dagens överraskning för mig och jag stannar så i stort sett hela spelningen. 

Jag har fortfarande något svårt att förstå det här med DJ:s som spelar live på en konsert men jag måste ändå erkänna att även det australiensiska Soundcloudfenomenet Flume faktiskt får festivalen att dansa, eller i alla fall gunga lite på höfterna. Det är ingen avancerad show, det är mitt på dagen så några ljuskonstellationer är svåra att få till, och mellansnacket är mest "WAY OUT WEST!" men det är lite lagom trevligt. 

Jag verkar helt klart ha fastnat för Linnéscenen och flera med mig för när jag beger mig tillbaka för att se Tove Styrke genomföra sommarens första spelning går det knappt att komma över till området, det sitter folk överallt utmed dammen och på gräsmattan. Många vill se Tove, som kör både gammalt och helt nytt under sin ganska korta spelning. Hon har en mäktig röst som för det mesta briljerar och borrar sig in i en precis som den ska men den faller lite emellanåt. Det blir lite småtråkigt när hon står där och kallpratar lite fnissigt mellan låtarna, det känns lite ouppvärmt och opersonligt. Kanske blir det så när en inte turnerat på ett tag?

Nästa Hiohop-akt står Migos för, en amerikans trio som skiljer sig väldigt mycket från Danny Brown. De driver med publiken, tvingar de längst fram att bilda tomrum och säger åt publiken att skrika olika fraser. De har lustiga röstförvrängare och har väldigt mycket skottlossningsljud i sin musik. De visar dock film med mer seriösa skeenden som polisjakt på gangsters och polismord. Om de så står på de godas eller ondas sida där får väl vara osagt. 

På pricken 20:15 drar så kultbanden Pixies igång på Azalea med ett väldigt skränigt ljud. På scenen Flamingo mitt emot har man kvickt börjat förbereda kvällens nästa stora namn och ljudet från Pixies ekar väldigt konstigt så det låter som att en annan spelning går parallellt precis bredvid. Med bandets redan ganska pitchiga sound som ibland gränsar mot falska toner blir det tyvärr ett lite halvsurt sammelsurium. Det reder dock upp sig mot slutet då det fylls på med folk både framför Azalea och Flamingo och när de spelar sina stora hits "Debaser" och "Where is my mind" mot slutet känns det helt okej. De är gamla men de har rutin och den nya basisten är jäkligt cool. 

Ett av festvalens största namn går så på till slut närmare en halvtimme försenad. Om det är rena divafasoner eller om det är något strul med tekniker förtäljer inte historien men Frank Oceans scenshow känns unik, speciellt för att vara på en festival med kort om tid mellan akterna för scenbygge. En lång gång sträcker sig ut i publiken med en stor discokula längst ut. När han väl kommer ut på scen så visas framträdandet filmat med en handhållen kamera på scen och inte med den stora produktionen med fasta kameramän som de andra artisterna haft. En fantastisk ljusshow som liksom ramar in scenen, som om det vore ett tak runt den öppna scenen, i kombination med en fantastisk röst och en häftig och personlig film på skärmarna skapar helt klart en unik musikupplevelse. 

Det är helt klart vädret som gör den första dagen av årets festival till en succé, även om det märks att parken är hårt ansatt av tidigare regn då det är väldigt lerigt på sina ställen. Men det går helt klart att slänga sig ner på gräsmattan och njuta av musiken på sina ställen. Och ett stort plus för festivalens app som skickar ut meddelanden om ändringar i programmet, skickar påminnelser om akter en markerat som favoriter, som berättar om trycket på nattklubbarna och som till och med skickar mig meddelande om att det är dags att gå upp för att förbereda sig för dag två.



LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...