lördag 17 september 2016

Jag ville ju att det här skulle vara så bra!

Norma - Sofi Oksanen

Norma går på sin mors begravning, men hur har hon egentligen dött? Mamma Anita har arbetat på en frisörsalong, tillsammans med andra närstående, där det verkar pågå annan verksamhet bakom kulisserna. Norma tycker inte att mammans död är logisk, hon har inte betett sig som en person som vill dö. Norma bestämmer sig för att ta reda på vad som skett. Normas hår växer dessutom otroligt snabbt och lever sitt eget liv, något som hennes mamma engagerat sig i under hela Normas liv. 

Det här är konstigt, men inte tillräckligt konstigt. Initialt får jag en känsla av Murakami, det där absurda och thrilleraktiga, men det stannar liksom vid det stadiet. Det konstiga förvrids inte eller blir paradoxalt, så som Murakami kan göra i sina böcker eller så som till exempel Davis Lynch gjort med sina mest märkliga men fängslande filmer och serier. När jag läser Utrensning av Oksanen slogs jag av hennes poetiska men lätta formuleringar och av hennes fantastiska engagemang för Estlands historia. Norma har ett lager av Oksanens utmärkta analys av dagens samhälle, det finns ett sidospår om handel med människor, men det passar inte riktigt ihop med det här övernaturliga håret och mordhistorien. Det känns lite som två böcker i ett, det skär sig lite som olja och vatten. 

Jag älskar ju Oksanen, och jag älskar sånt här mystiskt och övernaturligt, jag ville ju att det här skulle vara så bra! Om jag får spola tillbaka bandet hade jag önskat mig en kortroman med en enklare bakgrundshistoria för mamman och mordet, där håret kunde få ta en massa plats.


Köp boken här eller här

onsdag 14 september 2016

Läs & prata Shakespeare - En midsommarnattsdröm

Året var 2000, jag gick andra året på gymnasiet och jag stod för första gången (och hittills enda) i mitt liv på en teaterscen. Några treor hade anordnat en hyfsat stor teaterfestival på Halmstad Stadsteater och bjöd in oss att köra vår premiär av vår gymnasieversion av Shakespeares En Midsommarnattsdröm. I publiken satt bland andra Peter Wahlbäck och Ika i rutan, då de en gång satt upp den tillsammans med vår teaterlärare Ulf. Vi hade kämpat med att läsa dramatik, välja en pjäs, tillsätta roller med knappt några killar alls i gruppen och helt utan några pengar. Mitt dåvarande något androgyna och korthåriga jag fick spela Theseus och Oberon och jösses vad text vi lärde oss. 

Jag har inte läst En midsommarnattsdröm sedan dess, även om jag läst otroligt mycket Shakespeare under mina litteraturstudier. När det dök upp ett bokprat om just den pjäsen på biblioteket kände jag att det nog var god tid att återvända till texten som jag en gång kunde utantill. Minnena av vår uppsättning sköljde så klart över mig med replikerna som jag kunde höra i mitt huvud. Jag började tänka på mina medspelare som jag nästan glömt bort. Och jag förundras helt klart över hur jag, hur vi, som 17-åringar kunde läsa denna text, välja ut den som vår pjäs och sedan gestalta den på ett värdigt sätt för det gjorde vi verkligen. 

I år är det 400 år sedan den gode Shakespeare gick bort och han uppmärksammas således i stort sett hela året. På stadsbiblioteket i Göteborg ordnar man tre stycken prat ihop med Shakespearesällskapet och först ut var då En midsommarnattsdröm. Skådespelerskan Maria Hedborg, som spelat Hippolyta och Titania på Backateatern, berättade om uppsättningen hon var med i och Shakespearesällskapets ordförande Roland Heiel ställde frågor både till Maria och till publiken. Det pratades mycket om hur aktuell pjäsen är än idag men även om delar som man kanske nu föredrar att trolla bort. Det pratades om drömmar och verklighet, om kärlek och vad det är och vad den gör med människan. Det var en blandad skara av människor som kom, allt från folk som bara sett någon filmatisering till mer inbitna Shakespeareläsare till folk som spelat pjäsen. 

För er som missade detta så kommer det två träffar till i detta format:

Shakespeares Sonetter
5/10 kl 18:00 
Göteborgs Stadsbibliotek

Shakespeares hamlet
16/11 kl 18:00
Göteborg stadsbibliotek

Förutom dessa träffar blir det Shakespearevecka hela vecka 44 på biblioteket där det blir både film, samtal och föreläsningar kring Shakespeare. 

tisdag 13 september 2016

Vackert om en annan generations flyktingkris

Vi - Kim Thúy

Vi har svårt att leva upp till sitt namn, hon är lång och skranglig men på vietnamesiska betyder hennes namn "Dyrbara pyttelilla mikroskopiska". Vi har lämnat Vietnam med sina bröder och sin mamma under kriget, pappan är borta, de hamnar i Kanada. Bröderna gifter sig, ska inte Vi hitta någon? Eller ska hon gå sin mammas ensamma öde till mötes? 

Kulturkrock, hemlängtan, kärlek, identitetsproblematik, Kim Thúy sätter fingret på hur det är att vara främling i ett land. Hon ramar in hur det är att inte kunna stanna i sitt land men inte känna sig riktigt hemma i sitt nya. Med sina poetiska men ändå enkla beskrivningar sätter hon ord på hur det är att vara flykting, utlänning, att leva i exil. Hon beskriver även livet i stort och smått på ett fantastiskt sätt.

Jag har inte läst något av Kim Thúy förut och jag ska erkänna att jag trodde det skulle vara fragmentariskt och svårt. Visst får en som läsare anstränga sig lite för att hänga med i de korta kapitlens tidshopp, men det är fjäderlätta stycken med färgstarka meningar. Huvudpersonen Vi är en fundersam person och jag tycker verkligen att de små detaljerna som skiljer sig mellan kulturer kommer fram. Maten, miljön samt den historiska kontexten är så otroligt framträdande, det är en text som trots sitt korta format flödar över av bilder. Jag tycker väl att berättelsen avslutades lite snabbt och snopet, det hade varit intressant att se henne i ett längre format. 

Missa inte att Kim Thúy kommer till Bokmässan i Göteborg 22-25 september!

Köp boken här eller här

lördag 10 september 2016

Rättegångsthriller med många känslor och djup

Störst av allt - Malin Persson Giolito 

I ett klassrum på en skola i Stockholm. Ungdomar som nyss var fulla av liv ligger döda, utspridda i klassrummet. Mitt i mardrömmen sitter Maja med ett gevär. Nio månader senare har hon hunnit fylla arton och har suttit i kvinnohäktet, nu är det dags för rättegången. Varför sköt Maja sin bästa kompis Amanda, vad hade maja för relation till den ende som överlever och vad hände egentligen med Sebastian? Och framförallt, är Maja skyldig till mord?

Malin Persson Giolito är jurist och numera även författare och hon skriver gärna thrilleraktiga berättelser om hemska fall och om rättssituationer som inte är helt okomplicerade. Hon är således så klart oerhört övertygande i sitt berättande, det är detaljerat och hon ser till att inte lämna luckor i den rättsliga processen. Hennes senaste bok Störst av allt är oerhört välarbetad, det märks att hon arbetat på den länge, och det känns helt rätt i tiden med en svensk skolskjutningshistoria. 

Persson Giolitos berättelse är bra. Den är känslosam, mångbottnad, den innehåller många komplexa karaktärer och berättelsen svänger till olika personers favör allt eftersom historien vecklas ut. Den är spännande ända till sista sidan, skriven som en deckare. Däremot har i alla fall jag läst det här förut. Jag tänker så klart på den oerhört vidriga och fantastiska Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver som fortfarande ger mig ångest. Persson Giolitos skolskjutningsberättelse är inte alls lika vidrig och berör inte lika mycket. Jag gillar tillbakablickarna till Maja och hennes vänners förflutna, de är riktigt fint berättade, men rättegångskapitlen blir lite lätt stela och nästan lite kliniska på något vis. Det känns som om Persson Giolitos juristerfarenheter fått tala lite mer än hennes berättarglädje. Den är alltså lite ojämn, känslomässigt, för mig. Dessutom avskyr jag alla långa meningar där order är ihopsatta med bindestreck, det stör min läsning och gör mig rent ut sagt förbannad. Se till att lyssna på boken om ni känner likadant!

Köp boken här eller här

onsdag 31 augusti 2016

Sprudlande ångest och ett författarskap som är här för att stanna

Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård

En flicka som slutar prata för att hon tror inte att hon mäktar med det samtidigt som hon växer. En bror som spikar igen sin dörr, som har varit snäll men som inte längre är samma person. En mamma som är skådespelerska och vill vara i fred. En pappa som ligger orörlig på soffan. Någonstans långt där nere finns en familjesammanhållning men de är på väg mot katastrofen.

I och med sin tredje prosabok, sin andra roman, har Linda Boström Knausgård verkligen satt sin stil. Det här fantastiskt precisa och samtidigt utelämnande språket är lika slående som förut. Teman som moderskap och familjerelationer är återkommande och det handlar mycket om ensamhet, känslor, ångest, minnen och den lilla människans plats i världen. Familjerelationerna kan mer läsas mellan raderna, genom madrassen som pappan ständigt ligger på och springan under dörren till broderns stängda rum, snarare än i själva orden. Jag tycker att den frånvarande mamman är en oerhört komplex och intressant gestalt, hon påminner mig mycket om myten om Marilyn Monroe. Den vackra, sköra gestalten som man nästan bara skymtar i ögonvrån och inte får ett bra grepp om. Ibland stark och dör, ibland vek och någon annan stans.

Jag blir bara mer fascinerad av Linda Boström Knausgård och det känns som om hon bjuder in läsaren i en värld som kan vara hennes, kanske får vi en insyn i hennes själ. Det känns bara så otroligt ärligt och avskalat. Jag vill hävda att fru Knausgård är ett av de absolut mest intressanta författarskap vi har i Sverige idag.

Recensionsbok från Modernista

Köp boken här eller här.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...