lördag 3 december 2016

Versioner av oss - Laura Barnett

Eva och Jim möts när hon trillar med cykeln i Cambridge 1958 och de blir kära. Eller så träffas de inte alls då. Eller så träffas de men på grund av omständigheterna så är deras kärlekshistoria inte möjlig. De får barn tillsammans eller med andra. Jim satsar på konsten, Jim satsar inte på konsten. Eva satsar på sitt skrivande, Eva satsar inte på sitt skrivande. I den ena versionen är den ena otrogen, i en annan version är den andre otrogen. I samtliga versioner står dock livets alla glädjeämnen och sorger i centrum i en väl avvägd blanding. 

Baksidetexten inleds med "David Nicholls En dag möter Sliding Doors" vilket är en ganska träffsäker sammanfattning. Väldigt små händelser, sammanträffanden och timing kan ha en stor inverkan på livet och visst har vi alla frågat oss vad som hade skett om en hade gjort si eller inte gjort så. Vad hade hänt om jag hunnit med tunnelbanetåget som i Sliding Doors eller vad hade hänt om jag inte trillat med cykeln just den dagen, just den sekunden? Dock är Barnetts roman större än så, den där stackars cykeln får allt mindre betydelse ju längre tiden går. Det händer mycket och det sker månfa vändningar så det blir snanare ett nät av ögonblick som skapar de olika vägarna i livet. Likt Nicholls roman En dag gör läsaren nedslag i Jim och Evas historia med jämna mellanrum. Det handlar inte om samma datum varje år utan det handlar om till synes rätt slumpmässigt utvalda stunder från sent 50-tal till nutid. Karaktärerna utvecklas olika, växer på en som läsare på olika sätt i de olika verionerna. I en version hatar en Jim, i en annan blir en less på Eva. Även om jag blir något snurrig och förvirrad av de olika varianterna och får tänka efter vilken verion som är vilken så är greppet oerhört intressant. Mänskliga relationer och slumpen gör en spännande berättelse full av kärlek, melankoli, besvikelse och lycka. Barnett sätter någonstans fingret på det motsägelsefulla i livet, att små detaljer kan ha så stor betydelse samtidigt som de i slutänden ändå inte spelar någon roll alls. Tiden går och allt har ett slut oavsett, troligen är det tur att vi inte kan se hur saker och ting skulle ha blivit, se de olika versionerna av oss. 

Recensionsbok från Louise Bäckelin Förlag

Köp boken här eller här

lördag 19 november 2016

Författarfrukost i Mölnlycke

Bild från Wikipedia
Martina Montelius
Mölnlycke Kulturhus
19/11 2016

Efter en lång frukoststund (där jag inte fick någon morotskaka, bu!) klev hon upp på scen, Martina Montelius. Hon inleder med att berätta om att hon kvällen före varit konferencier för första gången i sitt liv och haft ett intimt möte med Kjell Wilhelmsen på scenen. Det var inte riktigt planerat att hon skulle berätta just detta men hon var tvungen att säga något till någon, som en förälskad tonåring faktiskt. 

De flesta känner säkert igen Martina från något sammanhang, hon har skrivit pjäser, medverkat i På spåret, poddat och är dessutom Kristina Lugns dotter. Men idag besöker hon oss för att prata om sitt författarskap. Och litteraturkryssningar.  Det var nämligen efter en sådan som hon skrev sin senaste på Oskar Levertins vänner

Martina är helt förundrad över att ett tusental personer kan tänka sig att åka kryssning på Östersjön i november bara för att höra författare prata om sina böcker, till och med författare som de inte ens känner till. Dock märks det tydligt vilka som är populära och vilka som är kanske mindre kända på signeringsköerna. P O Enqvist kö sträcker sig ända fram till Helsingfors, hennes egen var på första kryssningen ganska obefintlig. Men hon sörjde inte för det, för det var ändå många som kom fram och pratade med henne eftersom hon ändå satt där ensam. 

Att vara författare är ett väldigt ensam liv så att komma ut och träffa läsare är ändå väldigt viktigt för Martina. Hon insåg att alla dessa läsare behövde en bok som hyllar böcker och kulturtanter och Boel blev till. Martina menar att en bok är som en kompis, den skriker på en från hyllorna på biblioteket, den förlöser känslor och den dör fanimej aldrig. Dessutom säger den precis samma sak varje gång en öppnar den, även om tolkningen så klart kan vara olika fö var gång en läser. 

Hon bjuder på sig själv, Martina Montelius, kanske lite mer än hon hade tänkt sig. Förutom outandet om flirten med Kjell och några barndomshistorier om misslyckade Madonnaimitationer lyckas hon plötsligt trolla fram ett par strumpbyxor ur ena byxbenet på scen. Vi tror först att det är ett trolleritrick men hon har nog bara haft lite bråttom när hon packat och/eller när hon klätt på sig på morgonen. Det ser i alla fall helt oplanerat ut eftersom hon skrattar så hon kiknar och har svårt att komma vidare. Publiken skrattade också så de höll på att kissa på sig faktiskt. 

Martina ger oss så den stora äran att läsa upp ett stycke ur sin nya roman, som kommer ut i januari. Det ska vara den mest ångestladdade boken hon skrivit i hela sitt liv (inte för att hon skrivit så många men den är det!) och den handlar om en mamma som ibland glömmer bort att hon har ett barn. Hon vågar sig även på att lova publiken en fortsättning av Oskar Levertins vänner, nämligen en bok om Boel i Buenos Aires om cirka två år. Vi får se hur det blir med det!

tisdag 15 november 2016

Det kan lika gärna handla om mig

Aftonland - Therese Bohman

Karolina är 40 år, nyligen separerad efter ett långt förhållande och är professor i konstvetenskap. Hon känner sig distanserad från kollegorna på Stockholms universitet, hon känner sig inte helt nöjd med en separation som kvinna i medelåldern, hon gillar att vara själv men tycker egentligen inte om ensamheten. Hon söker svar på de eviga frågorna om mening med livet och kärlek, är hon menad för en monogam relation eller är det bara humbug? Är hennes liv över, har hon sumpat det? Var hon konstant otrogen mot Karl Johan för att hon inte var kär i honom eller för att monogami inte ligger i hennes natur?

Therese Bohmans tredje roman handlar i mångt och mycket om mig. Nej, jag menar inte att hon skrivit om mig men jag kan så relatera till väldigt mycket samtidigt som jag verkligen tar avstånd från mycket annat. Som separerad kvinna över 30 kan jag så relatera till väldigt många tankar och känslor hos Karolina. Ensamheten, känslan av att en aldrig kommer platsa in någonstans, aldrig vara någon annans närmaste, känslan av att enbart duga som en eldig affär till en redan gift man. En försöker spela tuff och självständig utåt men allt en egentligen vill är att inte vara ensam, att ha någon att dela en kanelbulle med och skratta åt det fåniga i "Kanelbullens dag". Däremot är jag en kompulsiv monogamist och känner någon slags avgrundsavsky inför Karolinas till synes känslomässigt obehindrade otrohet. Det som ger mig mest ångest med hennes berättelse är att det på något sätt blivit så viktigt att kvinnor ska vara starka och självständiga att det blivit fult att vilja vara med någon. När en känner sig ensam säger folk "men det gör inget, du kan göra saker själv" men jag vill bara be dem dra åt helvete för jag vill inte höra det, kan jag inte bara få vilja att inte vara själv? 

Konsten spelar en egen liten roll i den här romanen. Karolina är som sagt konstvetare och en stor del av hennes liv kretsar så klart runt konsten. Jag som själv är en junior konstvetare tycker verkligen om diskussionerna kring modern konst, jag blir helt till mig. Jag har svårt att vara objektiv här, jag tror inte konsttemat gör romanen seg för de som inte är intresserade, men jag kan ha fel. 

På tal om ångest, jag har lite svårt att inte dra paralleller till Pär Lagerkvist, en av våra största existentialister inom svensk litteratur. Självfallet är den existentiella ångesten gemensam för dessa båda författare, inte minst då Bohmans roman faktiskt bär samma namn som Lagerkvists sista diktsamling, Aftonland. Det var alldeles för länge sedan jag läste hans samling för att jag ska våga mig på någon slags intertextuell jämförelse, där får gärna någon annan ta över. 

Therese Bohman är nominerad till Augustpriset 2016 för den här romanen. Vinnaren tillkännages 28 november. 

Köp boken här eller här

söndag 13 november 2016

Here I am - Nina tolkar Dolly

Nina Persson sång
Elin Johansson gitarr & sång
Bengan Blomgren gitarr
Stefan Bellnäs bas & sång
Gunnar Frick pedal steel guitar, klaviatur & dragspel
Johan Håkansson trummor
Hagakyrkan, Göteborg 12/11 2016

Klockan närmar sig kvart över fem, det är några minusgrader och Göteborg är vintermörkt. Utanför Hagakyrkan ringlar sig en växande kö, den frusna utandningsluften från några hundra förväntansfulla lägger sig som en mystisk dimma runt folkhopen. Några minuter senare strömmar folkmassan in i kyrkan, prästen får vänligt be publiken trycka ihop sig i bänkarna, alla kommer inte ens in. Det står folk utmed kyrkans väggar, det sitter folk i körbänkarna längst fram, det är mer än fullsatt. Dryga timmen senare står hon där, Nina Persson i all sin glans, denna fantastiskt vackra och eleganta människa. 

Helt utan förväntningar åkte jag på den här konserten, mest för att komma ut och göra något annorlunda. I Hagakyrkans Facebookevent hade diskussionerna gått heta, kommentarerna menade att det inte alls var DEN Nina Persson som skulle sjunga, varför skulle Cardigans-Nina dyka upp på en liten gudstjänst i Göteborg en lördagkväll i november? När hon så kliver ut från bakom kulisserna är jag stum, förstelnad och helt i extas. Hon är ändå en känd Dollytolkare, men en vågade nog inte hoppas. 

Nina har ett komplett band med sig men det är ändå sången som står i centrum, som i kyrkans fantastiska akustik lägger sig som en vacker solnedgång över hela församlingen. Nina är en enastående sångerska, vilket inte minst märks i hennes väldigt utlämnande och nakna version av Little Sparrow där jag fick rysningar som inte släppte på flera timmar. Predikan knöt an till temat om vår tids fixering vid alla krav om vem en ska vara, hur en ska se ut och vad en ska tycka och tänka. Dolly gick emot strömmen med sin stil och musik, pekade ett finger åt etablissemanget i början av 1970-talet, Here I am, ta mig för vad jag är eller skit i det. Kenny Rodgers kunde tydligen inte närvara för att framföra Islands in the stream utan det blev en helkvinnlig tolkning av Nina och Elin som var fenomenal. För att inte tala om extranumret Jolene som inte stod med i programmet. Inträdet var gratis men besökarna lyckades ändå donera över 14 000 kr till kyrkans internationella arbete för bland annat mänskliga rättigheter vilken känns helt rimligt som tack för denna glimrande kväll. 

2011 kom en dokumentär vid namn Jag är min egen Dolly där bland andra Nina Persson tolkar Dolly Parton. 

På Nobeldagen den 10/12 kommer Hagakyrkan ha ett Bob Dylan-evenemang med ett liknande upplägg, i klassisk Göteborgshumorstil har de valt att kalla det för I'm not there, kolla in kyrkans Facebookevent för mer info om det. 



söndag 6 november 2016

Pest, film, vulkanutbrott och homosexualitet

Máni Steinn - Pojken som inte fanns - Sjón

Till den lilla isolerade ön Island kommer smittan med ett fartyg. Den 16-årige pojken Máni Steinn älskar film och vill utforska sin sexualitet som gay men det är inte helt enkelt. Året är 1918, första världskriget härjar, spanska sjukan dödar, vulkanen Katla har utbrott och världen är allt annat än tolerant mot homosexualitet. Men Máni Steinn verkar stå utanför allt, han verkar immun mot den fruktansvärda pest som dödar det mesta, det är som om han egentligen inte finns. När sjukdomen snabbt sprider sig stängs allt som lockar folksamlingar, däribland Máni Steinns älskade biografer. 

Sjón är som vanlig fantastisk i sitt språk. Han håller poesin nära hjärtat, vilket inte minst märks i de rytmiska dialogerna. Domedagskänslan är genomgående, både i Máni Steinn jakt på sexuell tillfredställelse men också i naturen i form av sjukdom och den erupterande vulkanen. Berättelsen är också väldigt filmisk, både i sitt bildspråk och i och med pojkens enorma filmintresse. 

Den här romanen kom på svenska 2014, efter att alla Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar-böcker samt tv-serien berört hela svenska folken och det är svårt att inte vända tankarna åt HIV-romanhållet. Det står faktiskt till och med på slutet att boken är skriven med en man som dött i AIDS i åtanke. 

Köp boken här eller här

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...