söndag 5 november 2017

Om glömska och Rysslands utkanter

Vid glömskans rand- Sergej Lebedev

En rastplats. På en stång en ångande kittel, man kokar fisksoppa; harren är ömtålig, kokas lätt för länge. Och som delikatess: rå fisk, gnuggad med salt och peppar, saftig, rimmad under en tyngd. När ni ätit fortsätter ni på er rutt längs forsen, hoppar fram och tillbaka mellan stränderna, och under en övergång är det någon som trampar på en människoskalle som fastnat mellan stenarna, den är övervuxen med glatt, grönt slem. 

En skalle. I vattnet - en människoskalle. Och längre uppströms - en framsköljd brant, ett svart as av torv. I torven ännu fler skallar, benrester, upplöst kött, likt tranbär som legat under snöns över vintern; ett läger hade sin begravningsplats här, den var på väg att spolas bort, men forsen ändrade sitt lopp och gav sig i väg i en annan riktning. Äcklad inser du att i fisken du just ätit fanns delar av detta kött, att du redan har förvandlats till människoätare, att ni alla är människoätare, för ni har alla ätit av samma fisk och druckit av detta vatten som löst upp de döda. 

Berättaren och geologen är ute och studerar den ryska tundran. Han minns sin barndoms somrar där den Andre farbrorn satte djupa spår i hans tillvaro. Den gamle mannen var uppenbart ärrad av sitt förflutna, han var blind och ingen visste varför. Han hade en djup inverkan på berättaren som så bestämmer sig för att söka gubbens förflutna. En resa som leder till en helt ny värld med obehagliga upptäckanden om gruvor, arbetsläger och ond död. 

På insidan av omslaget till den svenska utgåvan finns nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj citerad, en regelrätt blurb om Lebedevs bok. Hon uppmanar alla att stänga av TV:n och läsa hans bok. Hon menar att han inte skriver om det förflutna utan om hur ryssarna, och kanske världen, ännu inte tagit sig an och igenom Stalinepoken och hon sätter verkligen fingret på hans ambition. Han öppnar dörrar för mig som jag inte ens visste fanns. Jag måste erkänna att jag är jättedålig på Rysslands samtidshistoria. Det är dubbelt roligt att just Aleksijevitj fått uttala sig om romanen, hon som skrivit dokumentärromaner utifrån intervjuer. Lebedev gör i viss mån samma sak. Som geolog upptäcker han saker som får honom osökt att tänka på en gammal farbror som faktiskt fanns och som den Andre farbrorn är baserad på. Lebedev hittade en låda full med gamla artefakter från krig och armén och blev helt enkelt intresserad av att utforska den här delen av historien och Ryssland som ingen direkt skrivit om. 

Lebedevs språk är i en klass för sig. Som tydligt märks i citatet ovan är han full av enormt fantastiska bilder som han på ett utsökt och ocensurerat förmedlar till läsaren. Det är starka metaforer och det är otroligt språkfilosofiskt, ja ni vet diskussionen om vad vi kan se och inte se, vad vi kan tala om och hur språket sällan räcker till för att vi ska kunna beskriva saker och så vidare. Som gammal filosof och språkvetare är detta som att komma till himlen. Min värld är helt ny efter den här upplevelsen, både språkligt och historiskt. 

Köp boken här eller här



lördag 21 oktober 2017

Mörk landsbygdsskildring från Kanada

Hägern - Lise Tremblay


I den franskspråkiga delen av Quebec i Kanada finns en liten by med ett sinande antal invånare. Det finns en sjö med vackra fåglar och det finns en skog med fina jaktmöjligheter. Det finns en ständig schism mellan de bofasta och sommargästerna som vill fly storstaden. Det finns ett missnöje med att ungdomar flyr landet för staden. Det finns döda fåglar fullpumpade med hagel och någon har skjutit gubben Lefebvre.

I fem sammanhängande noveller delar fem berättare med sig av livet i den lilla byn. Varje novell är som en egen liten gåta, en jagberättare som delar med sig av sin sfär leder läsaren in i landsbygdens innersta hemligheter med sina ledtrådar. Det tar en stund att få grepp om vem som berättar och allt eftersom trillar pusselbitarna från tidigare delar på plats. Berättarna är oerhört nära berättelsen, de vet knappt mer än vad vi vet, vilket gör det hela väldigt spännande. Jag läste den två gånger för att verkligen få cirkeln att gå ihop. 

Det är en karg, naken och okonstlad berättelse. Det finns inga fina omskrivningar och berättelsen är så kompakt att varje mening, kanske till och med varje ord, är oerhört viktig. Det kan hända väldigt mycket i en eller ett par meningar så trots det pyttelilla formatet krävs en ganska långsam läsning för att man ska hänga med. Det görs inga upprepningar, om man missar en händelse är man borttappad ganska snabbt. Det är en riktig käftsmäll med både fina och vidriga karaktärer som är helt fenomenal. Läs sakta och läs igen och njut. Och bered er på att må ganska dåligt emellanåt. 

Köp boken här eller här

lördag 7 oktober 2017

Twin Peaks kommer till Tyresö

Orkidépojken - Helena Dahlgren

Lina är försvunnen. Hanna och Zeb är bästa kompisar och försöker hitta sin tillvaro i den dödstrista förorten Tyresö. Orkidépojken skriver sin blogg och det verkar finnas något obehagligt ute i skogen. 

Helena Dahlgren var min bokhora då hon fortfarande skrev för Bokhora. Jag såg direkt när ett inlägg kom från henne, jag köpte böcker efter hennes tips och jag startade så en egen bokblogg. Nu har vi varit bloggkollegor och vänner i många år och nu romandebuterar hon. Jag inser att jag tror detta är första gången jag läser en roman av en person jag faktiskt känner, det är en helt ny upplevelse. Jag som är hårt skolad inom litteraturvetenskapen att man inte ska bblanda in författare i läsningen blir lite överrumpad av den här känslan. Nu menar jag inte att jag ser Helena i någon karaktär eller så men jag ser hennes språk som jag hört på andra sätt förut och jag får en annan känsla för händelserna för jag ser kanske lite mer av vad hon valt att inte ha med eller vad som står mellan raderna. Det är faktiskt en otroligt häftig upplevelse. 

Och på tal om litteraturvetenskap så kommer jag direkt att tänka på postmoderna drag då jag läser Helenas bok. Det finns många som diskuterar ifall postmodernism verkligen finns inom litteraturen men något som i alla fall är väldigt intressant är det här med att väva ihop verklighet och fiktion vilket jag tycker är en av de stora behållningarna med Helenas bok. Postmodernism är i stort en ganska sträv diskussion om objektivitet och vad vi kan se och inte se vilket jag kan se i Orkidépojken. Det enklaste är så klart att verkliga personer som Amy Winehouse nämns flera gånger. Sedan lyfter hon in ganska stora delar av andra fiktiva berättelser framför allt från Twin Peaks. Den mystiske Orkidépojken har en egen blogg, den finns att skåda på riktigt (vad det nu är) vilket breddar romanens omfång nästan till oändligheten. Och så klart det brutalt uppbrutna tidsperspektivet. det finns ingen tydlig tidslinje i Helenas roman, det hoppar fram och tillbaka, slutet kommer tidigt och det blir väldigt meta med dagböcker och blogginlägg. Det är inte bara det mörka i skogen som är läskigt utan hela upplägget, det lite drömska i hela tidsperspektivet, som kryper in under huden.

Det går knappast att ta miste på den rika intertextualiteten i Orkidépojken, den fullkomligt sprudlar av populärkulturella referenser. Den tydligaste är så klart Twin Peaks med försvunnen flicka, upphittad dagbok, den ensamme orkidépojken i sitt glashus och den mörka skogen. Det refereras till många andra tv-serier som Buffy och musikreferenserna är inte sämre med ovan nämnda Amy och så även Morrissey osv. 

Grattis Helena till en häftig romandebut!

Köp boken här eller här

måndag 2 oktober 2017

Om liv och död och dödsstraff i Zimbabwe

Memorys bok - Petina Gappah


Memory sitter i ett fängelse i Zimbabwe för mord. Hon har blivit dömd till dödsstraff. Hon tror att hon blev såld till en vit man av sina föräldrar när hon var liten, mannen som hon senare sitter anklagad för att ha mördat, men hon vet inte för hon har ingen att fråga. Hon är albino, kunde inte vistas i solen och har tack vare sin privilegierade uppväxt hos en vit man fått en ordentlig skolgång. Hon har alltid stuckit ut, så även på fängelset. 

Petina Gappahs har tidigare skrivit den fantastiska novellsamlingen Sorgesång för Easterly och har nu romandebuterat med denna intensiva bok. Hon beskriver vardagen i Zimbabwe och i fängelset på ett väldigt rakt och detaljerat sätt, det är obehagligt att läsa om fängelsets rutiner och Memorys döda släktingar. Hon sparar inte på detaljerna när det kommer till toalettbestyr i fängelset eller andra vidrigheter. Hon får även med det lite mer vidskepliga och skrockfulla draget i Afrika, karaktärerna runt Memory tror på andar och diverse väsen, även om det är vidrigt att läsa om att fångarna sköljer rent sina bindor från blod för att ingen häxa ska kunna göra någon brygd av det. 

Memory är bokens berättare, det hon gör är att skriva ner sin berättelse i anteckningsböcker som hon så ska skicka till en journalist som ska försöka få till en riktig rättegång åt henne. Berättelsen skiftar mellan barndom och nutidens fängelse, Den beskriver en familjs situation, förloppet fram till att de lämnar bort sin dotter och dotterns liv därefter. Men Memory tvivlar så klart på sina minnen, det är med minne har hon vårt att lita på. Hon vet inte om alla minnen är hennes egna eller om hon kanske helt hittat på saker. Det är en otroligt intressant problematisering av det här svåra begreppet minne, ihop med vad som kan vara sant eller falskt. Eftersom det finns ett dödsfall och vi som läsare inte vet vad som skett så blir det också något av en thriller. Jag har alltid svårt för namn, särskilt de lite mer exotiska och där en karaktär har flera namn och det blir inte lättare av att de i den här romanen har namn å flera språk. Jag tappar lätt bort mig i vem som är vem. Jag är inte heller så förtjust i inslagen med ett annat språk, ett afrikanskt språk jag inte förstår ett ord av. Jag tappar bort mig i läsningen när det plötsligt kommer en hel replik på ett språk jag inte kan tolka alls. Men i det stora hela är Petina Gappah helt enastående, hon får gärna ge ut många fler böcker. 

Köp boken här eller här

söndag 1 oktober 2017

Skriv något kul då

Jag är ledsen Johan Hilton för att jag stalkar dig, det är verkligen inte planerat alls. Jag har hängt mycket i DN:s monter som haft fantastiskt program (och gratis kaffe) 

Skriv nåt kul då ditt jävla svin! Hör Nanna Johansson en röst säga i sitt huvud men hon har nog aldrig fått set uppmaningen från någon annan. Johannes Klenell är den som skrivit rubriken och kommer frpn Galago. Sara Granér känner av ett begär om att vara rolig och tyckte det car skönt att skriva annat. 

När inser man att man är så rolig att man jan leva på det? Sara tänker att hennes böcker ska vara kul, bra eller fint ekler alla tre. Utan nåt av dessa blir det dåligt, men hon går inte inför att bara göra nåt roligt. Humor är svårt för det är så svårt att veta vad som är kul. Är det kul så är det. Nanna har just gjort en rolig bok ned sig själv som jury för vad som är roligt så hon håller inte helt med. Men hon skriver inte envart roligt. 

Jobbar man tematiskt när man gör seriealbum? Sara gör inte det jättemycket, hon vill mest skriva om allt som finns. 

Johannes har lång erfarenhet av att förlägga serieromaner men har lika svårt att svara på vad som är roligt då det är något subjektivt. Det bästa är när man märker att det kommer från hjärtat, att man får uppleva att komma in i nån annans sjuka hjärna. Det brukar gå på minuter att veta im man vill jobba med materialet eller inte. 

Sara har ett kul upplägg i sin nya bok Blixt från oklar himmel genom att hon rimmar. Konceptet kom till henne i något som liknar skrivkramp, hon hade tråkigt och fastande i samma spår och till slut började hon se orden. Hon visste inte vad hon skulle göra sv civilisation men hon kom på att det rimmade på champinjon.  Det är mycket som börjar i trams, går via instagram tillutställningar  och tidningar till att bli en bok. 

Nanna förstårsen kreativa frustrationen, von har inte gett ut ett seriealbum på flera år då hon tyckt att det varit tråkigt. Hon hittade tillbaka till det lustfyllda, var inte så kritisk under processen som resulterat i den purfärska Naturlig skönhet.