Kjell Westö - Den svavelgula himlen

Det är något som inte stämmer, något obehagligt ligger i luften. Något kommer att hända. Alex blir knivskuren och Sandrine är försvunnen. För att förstå vad som hänt tar berättarjaget, som också visar sig vara författare, oss tillbaka till sin barndom. 

Det är en ren slump som gör att berättaren möter och blir vän med den rika familjen Rabells son Alex och sedermera inleder ett förhållande med lillasystern Stella. Det börjar med cykelturer till familjen Rabells gård under en sommar och han spenderar allt mer tid där. Men något stämmer inte med pappa Rabell och det är inte lätt att växa upp. Att upptäcka sexualitet och att försöka hitta sin identitet dominerar början av romanen. Det är ganska mycket misär och mobbing men också nära relationer.

Kjell Westö är en mästare på miljöer och på att skildra Finlands historia, men nu har han nog gått ett snäpp djupare. De historiska markörerna finns så klart där men mer i bakgrunden och står i kontrast till de små händelser i karaktärernas liv som så klart är mycket större för deras person än vad som händer i världen. Han skildrar också det komplexa i mänskliga relationer, hur man av en slump hamnar ihop med andra personer eller tvånget i familjerelationer där man inte själv valt de man har i sin närhet. Det är många sexscener, inte för att de är dåliga men de kanske är lite väl många. Men Westös sätt att skildra det enkla vardagliga, som inte på något sätt är unikt, som han gör till någon slags spänningsroman är helt fantastiskt. 

Köp boken här eller här. 

The evil has landed

Queens of the Stone Age

Liseberg 9/6 2018

Bäst: Det mesta

Sämst: Scenen på Liseberg. Och att det tog slut. 

Någon gång i slutet av 2017 är biljetterna till Way out west 2018 på väg att släppas och jag tänker att det här måste bli året då jag återförenas med mitt favoritband eftersom de är ute på turné. Jag hänger på låset för att få de något rabatterade biljetterna, får tag i en och är nöjd. Dagen efter läser jag att nämnda band, det amerikanska stonerockbandet Queens of the Stone Age, bokats för Sverigespelning. På Liseberg, där jag har årskort så det är gratis. Men ändå, de kommer till Sverige och min hemstad!

Liseberg är en knepig konsertplats. Det är en nöjespark som tar in visst antal besökare vare sig de ska på konsert eller inte. Platsen framför scen är bökig, ett stort restaurangområde med en stor bar mitt i skymmer väldigt mycket och marken lutar inte tillräckligt för en normallång person att se något. Och ljudet är så klart inget vidare. Med veckans konsert med Hollywood Vampires i färskt minne, där jag med enorm tur lyckades stå på en dynlåda och se nästan hela konserten, kände jag direkt att jag ska köa. Jag åker till Liseberg fyra timmar före konserten startar och sätter mig i kö, det är säkert sju personer före mig. När jag sitter där kommer rodieteamet gående tillsammans med bandets gitarrist, den före detta A Perfect circle-gitarristen (Ännu ett favoritband) Troy van Leeuwen i sin stiliga kostym och med sin lilla gotiska vita strimma i luggen i sitt annars så svarta hår. Efter insläpp till scenen, som leds i sakta mak och fler säkerhetsvakter än vad vi faktiskt är väntande fans känns det som, får jag ändå en plats längst fram. Så sätter jag mig ner med ryggen mot stängslet för att vänta de tre kvarvarande timmarna, då går faktiskt frontmannen Josh Homme rakt förbi med ett par små barn i hasorna som har varsin Lisebergspåse i näven. Okej, jag hade nog kunnat komma dit någon timme senare och fått en bra plats, ett tag kändes det som att det skulle bli en ganska skral publik, men det fylldes upp med råge. 

Det är svårt att försöka ha någon som helst neutral ingång till den här konserten när det är mitt favoritband och jag älskar varenda minut av de nittio minuter de håller igång. Det är en otroligt tight spelning, jag har tidigare varit med om ganska uttänjda instrumentala utspel mitt i låtar men det finns nog inte plats på en så här kort spelning. De får in stora delar av den senaste skivan Villains med inledningslåten "Feet don't fail me" som extranummer på slutet och den som fick mig närmast gråtfärdig, slutspåret "Villains of circumstance". Om jag måste välja en favoritlåt ur deras repertoar får det nog bli "I sat by the ocean" som jag trodde skulle få mig att börja gråta, men jag kanske var för hoppfull om att få höra den akustiska versionen. De hann så klart med de riktigt stora hitsen som "No one knows", "First it giveth", "Go with the flow" och "Little sister". Allsången i "Make it with chu" gör Josh Homme märkbart rörd, även om han verkar rörd mest hela tiden. Han kan inte sluta stirra på den svenska sommarhimlen, talar om hur vackert allt är och att man ska leva i nuet men erkänner att han tycker att åkattraktionen AtmosFear ser bedrövlig ut. Även om dessa nittio minuter gick väldigt snabbt är jag ändå nöjd. jag hade kunnat höra på lika många låtar till, men det känns ändå som ett perfekt upplägg. Lite förvånande att de inte körde "Feel good hit of the summer" men det är helt okej med mig. 

Det här bandet har kommit så otroligt långt sedan jag första gången såg dem på en alldeles för stor scen, alldeles för mitt på dagen på Roskildefestivalen 2001. Då hade de inte många låtar i repertoaren och de samsades om uppmärksamheten med Deftones, Tool, Beck, Neil Young, Nick Cave, The Cure, Bob Dylan, Placebo, Robbie Williams, PJ Harvey, Patti Smith, ja ni förstår att de inte direkt stack ut. Två år senare spelade de samma scen men på kvällen och för en mycket större publik, Songs for the deaf var släppt och succén kom med den. Bandmedlemmarna har kommit och gått, krånglet med Oliveri som kändes som en nagel i ögat är långt borta och även om jag bara sett två av nuvarande medlemmar live förut (Homme och van Leeuwen) känns det ändå som hemma. Drottningarna av stenåldern kommer alltid vara storfavoriter. 

När Johnny Depp kom till Liseberg

Hollywood Vampires

Liseberg 6/6 2018

Publik: Fullt i varenda vrå av nöjesparken

Bäst: Alice Coopers Sverigetröja i extranumret Schools out

Sämst: Scenupplägget på Liseberg. 

Supergrupperna har radat upp sig genom åren men Hollywood Vampires är, i alla fall för mig, något helt nytt. Rock-farfar Alice Cooper och gitarristen Joe Perry från Aerosmith kanske inte är en speciellt märklig kombination men släng så in flickidolen och piratskådisen Johnny Depp på det. Dessutom verkar halva rockeliten ha uppträtt ihop med bandet i diverse former sedan de bildades 2015, som Dave Grohl, Marilyn Manson och så den numera avlidne Christopher Lee. Och vad gör de då? De spelar covers helst från döda artister som var stora på 70-talet. 

Det här kan ha varit något av det konstigaste jag varit med om i musikväg. Utöver det uppenbara märkliga beteendet av att superkändisskådisen Johnny Depp står och hamrar på en gitarr på en scen på Liseberg så var liksom banduppsättningen allmänt lustig. Alla fick vara med och sjunga, Cooper sjöng så klart mest men Depp drog av ett par låtar, som Bowies Heroes och Perry kör Aerosmiths Sweet emotions som blir lite väl meta i sammanhanget. Till och med basisten drar av Ace of Spades i sann Lemmy-anda. 

Det märktes ganska väl på publiken att många var där för att få en glimt av Johnny Depp, tjejer köade med plakat i timmar före. Men även gamla rockrävar med diverse bandtröjor på sig var där för att dricka öl och gunga i takt med den ändå behagliga rockmusiken. Tyvärr är Lisebergs scen väldigt märkligt uppbyggd och borde nog inte vara skådeplats för sådana världsartister, de borde nog tänka om rejält. 

Men det var roligt och underhållande. Det är det viktigaste.  

Sacred Country - Rose Tremain

Mary Ward inser redan vid sex års ålder inte är någon flicka utan inombords är hon en pojke. Hon är Martin. Det är dock 1950-tal och diskussionen om könstillhörighet är inte mer än i sin linda. Mary lever ihop med sin mamma Estelle, pappa Sonny och lillebror Timmy. Estelle har bekymmer med psyket, Sonny är vidrig och Timmy anses vara det perfekta barnet, men trivs inte alls med den plan hans föräldrar har för honom. Spelplatsen är landsbygden i England, men även London och USA har sin plats i berättelsen. 

Även om berättelsen är mörk finns det mycket kärlek också. Det finns en scen tidigt i boken där pappa Sonny brutalt misshandlar Mary som nog kommer följa med mig för alltid, ihop med Murakamis flåningsscen i Fågeln som vrider upp världen och flesa scener ur Ett litet liv. Den är så neutralt berättad så att man knappast tror att det går att berätta om en barnmisshandel på det här viset. Den scenen sätter på något vis ett avstamp för resten av berättelsen, som ändå sträcker sig över tre decennier. Det låter hemskt, men Mary behövde det här, för nu vill ingen att hon bor hemma längre och hon kan börja leva sitt eget liv. Det finns vänner, en morfar, en fröken som tar sig an Mary och som sakta men säkert accepterar Martin. Och de flesta tar faktiskt sitt förnuft till fånga, det är väl bara Sonny som är helt oregerlig. 

Temat könsidentitet är också något som påverkar mig rätt hårt, ovanpå allt annat. Från det lilla barnet som hellre gör pojksaker till den vuxna människan som vet att det inte finns en fungerande livmoder, inte för att den inte finns utan för att bäraren inte kommer använda den. Det finns många starka scener på temat, en som fastnar är när Mary skickar in en fråga om sitt "tillstånd" till en tidningsspalt och får svar och får för första gången höra ordet transsexuell. Lättnaden då man får höra att det finns ett ord på vad man är och när man inser att man inte är ensam! Och när Mary lämnar ett förhållande med en kvinna för att hon inte kan vara med en kvinna som vill ha en kvinna, utan vill vara med en kvinna som vill ha en man. 

Det här är ingen ny roman, den kom ut första gången 1992. Jag hittade den på årets bokresa till Brighton då boken var vald till årets City reads. Brighton är ett centrum för acceptans av gay- och transfrågor så det kändes omöjligt att inte delta i detta läsevent och vad glad jag är att jag gjorde det.

Köp boken här eller här 

We do not need to talk about that?

Foo Fighters

Ullevi 5/6 2018

Publik: Drygt 50 000

Bäst: My Hero med Dave Grohls hyllning till doktorn Johan Sampson

Sämst: Det är lite utdragna utspel av instrumental show emellanåt.

Det har varit värmebölja i Göteborg de senaste veckorna men den femte juni har det svalnat. Men det är inte kallt, det är ändå 20 grader och Göteborg kokar. Parkerna är fulla, det är kö in på uteserveringarna, alla krogar och matställen med någon självbehärskning spelar Foo Fighters, det är dags igen. 

Efter förbanden Frank Carter samt Goat kommer slutligen bandet upp på scen. En man utklädd till Dave Grohl kommer ut på scen och trillar ner framför, det känns lite som en fars, men så drar det igång i en rejält energifylld version av All my life följt av Learn to fly och en av mina favoriter The Pretender. 

En bit in i spelningen går Dave ut på sin ramp i mitten och det är nog ändå flera i publiken som håller andan med 2015 års konsert i färskt minne. Och det är just det som han tar upp. Han frågar hur många som var där senast, många viftar och Dave konstaterar helt enkelt att "We do not need to talk about that". Däremot berättar han om känslan förespelningen då han fick höra att Bruce Springsteen spelade tills det blev en spricka i arenan och efteråt, oh well. Kameran till storbildsskärmen har letat sig fram till läkaren som stabiliserade Daves ben efter förra Ullevikonsertens fallolycka och den akustiska My hero tillägnas läkaren Johan Sampson. Klart en av höjdpunkterna under hela spelningen. 

De nya låtarna från den nya skivan Concrete and Gold känns så klart minst rutinerade, publiken sjunger inte med och banden har faktiskt varit på turné sedan innan skivan släpptes. Men jag tycker ändå det finns sköna beats i låtarna och det är ett lite spännande inslag med tjejkör på scen. Men det är en helt annan nivå på de gamla hitsen, tack och lov att Dave står på benen, ja näst intill helt still, under Monkey wrench. 

Mellanakt med bandpresentation är väl näst intill obligatorisk numera. En mash-up mellan van Halens Jump och Lennons Imagine är väldigt underhållande och precis som senast får vi höra Queen och Bowies gamla hit Under pressure. Den här gången sätter sig Dave bakom trummorna, frälser publiken med att spela introt till Smells like teen spirit, och Taylor Hawkins sjunger i sina hawaiishorts främst på scen. Det var kul att äntligen få se det numret som det ska utföras och fantastiskt för en gammal Nirvanaanhängare och stort fan av Queens of the Stoneage (där Dave gästspelat som trummis. Och de spelar i Göteborg på lördag 9/6!). Och så älskar jag ju så klart Queen. 

Foo Fighters försöker avsluta med en mäktig allsångskavalkad i en lång Best of you, men blir uppjagade på scen för extranummer. Dave tackar till slut publiken som kom tillbaka och som stöttade honom genom något av det värsta han varit med om förra gången han var på Ullevi och så drar de på det jag med spänning väntat på, fantastiska Everlong. Och de lovar att komma tillbaka. 

Läs även om konserten från 2015 här, med film på fallet och allt.