En hämndens och lustens opera

bild från sv.opera.se

Norma

Opera i två akter av Vincenzo Bellini

Regi och Scenografi: Stéphane Braunschweig

Dirigent: Giancarlo Andretta

I rollerna: Tomas Lind (Pollione), Anders Lorentzson (Oroveso), Katarina Karnéus(Norma), Ida Falk Winland (Adalgisa), Karin Hammarlund (Clotilde), Daniel Ralphsson (Flavio)

Göteborgsoperan 2018-01-07

Romarriket har erövrat större delen av Europa men i norr står Gallerna stolta som en nål i ögat på makten i Rom. Den ende guden tillbeds vid templet, prästinnan Norma är gudens sändebud. Gallerna är ivriga om att få ta till sina vapen och besegra romarna men guden begär fred och tålamod. Först när de tre slagen på metallskölden dånar högt ska de strida för sitt land. Dock väcks Normas vrede på annat håll, hennes man Pollione har blivit förälskad i prästinnan Adalgisa. Norma ställs inför en enorm ledsamhet och vrede, ett dilemma där hon vill hämnas genom att ta livet av deras gemensamma barn, en ilska som leder henne till att svika sin gud och till en säker död. 

Norma är ett av operavärldens stora kvinnoporträtt men ändå känns Bellini lite bortglömd, speciellt i Göteborg där nu en av hans operor satts upp för första gången sedan 1800-talet. dessutom är alla solister i uppsättning hemmahörande på Göteborgsoperan vilket är extra kul. Det är en häftig uppsättning med starka röster som både sticker ut och kompletterar varandra. Initialt står solisterna allena på scen, möjligen kompletterade av kören men allt eftersom dramat stiger så stiger även rösterna och de blir mer som dueller. Klimax kommer då den otrogne maken konfronteras av både frun och älskarinnan i en sångens triangeldrama, för att sedan mynna ut i en vacker kakofoni av allas röster och viljor ihop med kören. Scenografin känns modern och lite dystopisk. Den är stilren med en trappa upp till något publiken aldrig ser och en stor skjutdörr som nästan bara öppnas på glänt. Scenen är helt klart kafkaesk med något kusligt och ruggigt underliggande den nationalistiska stämningen i operan. 

Det är inte svårt att se att Bellini är starkt influerad av det grekiska dramat Medea och Shakespeares tragedier men det är ändå något unikt med kvinnoporträttet Norma. Det är något modernt som styrs av underliggande lustar och en mänsklighet i denna religiöst upphöjda gestalt. Norma är ett odödligt och tidsobestämd porträtt av en stark kvinna som älskar. 

The Comet Seekers - Helen Sedgwick

År 2017 passerar kometen Giacobini jorden, Róisín och Francois befinner sig i Antarktis oregerliga natur för att skåda det astronomiska fenomenet. Snön är djup, man vet inte hur landet ser ut från dag till dag, men det bästa är att ge sig ut där inga artificiella ljuskällor finns. Långt ut, under den korta tid på dygnet då solen inte är uppe på sommaren, syns kometen som bäst.  

Róisín växte upp på den irländska landsbygden. När en komet skulle passera jorden campade hon under bar himmel ivrigt skissandes i sitt block för att nästa natt kunna se hur långt kometen färdats från dagen innan. Hon tycker mycket om sin kusin Liam men hans plats är hemma på gården och hennes plats är ute i världen. De tycker för mycket om varandra och de är för olika. 

I den franska byn Bayeux tar Severine hand om sin gamla tokiga mormor som ser spöken. År 1986 passerar Halleys komet jorden, Severine är höggravid och hennes mormor är sjuk. Mormodern lämnar jorden, Severine får för första gången möta spökena och strax efter föds Severines son Francois. Hon vill visa honom världen men vålnaderna håller henne kvar.  

Likt David Nicholls En dag får vi i Sedgwicks debutroman följa händelserna i dessa personers liv, som så småningom ska träffas, kring kometbesök och som en bonus får vi så klart följa Severines spökes öden som är kopplade till kometer i historien, ända från 1000-talet och framåt. Det är en fantastiskt skickligt ihopsatt berättelse med lite lagom mycket astronominörderi för gemene man att hänga med i och faktiskt lära sig något av. Sedgwicks miljöbeskrivningar är också enormt fina, allt från det karga Antarktis till den ljumma sommarnatten i Frankrike och till ett sprudlande tivoli på Irland. det är inte på något sätt en gullig historia, den är för det mesta hjärtskärande och jag känner med varenda en av dessa. Om jag ska få klaga på något så är det faktiskt att den är lite kort. Jag hade gärna sett mer om de historiska karaktärerna runt om nutidsberättelsen och kanske till och med fler av dem.

Köp boken här eller här. 

Om glömska och Rysslands utkanter

Vid glömskans rand- Sergej Lebedev

En rastplats. På en stång en ångande kittel, man kokar fisksoppa; harren är ömtålig, kokas lätt för länge. Och som delikatess: rå fisk, gnuggad med salt och peppar, saftig, rimmad under en tyngd. När ni ätit fortsätter ni på er rutt längs forsen, hoppar fram och tillbaka mellan stränderna, och under en övergång är det någon som trampar på en människoskalle som fastnat mellan stenarna, den är övervuxen med glatt, grönt slem. 

En skalle. I vattnet - en människoskalle. Och längre uppströms - en framsköljd brant, ett svart as av torv. I torven ännu fler skallar, benrester, upplöst kött, likt tranbär som legat under snöns över vintern; ett läger hade sin begravningsplats här, den var på väg att spolas bort, men forsen ändrade sitt lopp och gav sig i väg i en annan riktning. Äcklad inser du att i fisken du just ätit fanns delar av detta kött, att du redan har förvandlats till människoätare, att ni alla är människoätare, för ni har alla ätit av samma fisk och druckit av detta vatten som löst upp de döda. 

Berättaren och geologen är ute och studerar den ryska tundran. Han minns sin barndoms somrar där den Andre farbrorn satte djupa spår i hans tillvaro. Den gamle mannen var uppenbart ärrad av sitt förflutna, han var blind och ingen visste varför. Han hade en djup inverkan på berättaren som så bestämmer sig för att söka gubbens förflutna. En resa som leder till en helt ny värld med obehagliga upptäckanden om gruvor, arbetsläger och ond död. 

På insidan av omslaget till den svenska utgåvan finns nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj citerad, en regelrätt blurb om Lebedevs bok. Hon uppmanar alla att stänga av TV:n och läsa hans bok. Hon menar att han inte skriver om det förflutna utan om hur ryssarna, och kanske världen, ännu inte tagit sig an och igenom Stalinepoken och hon sätter verkligen fingret på hans ambition. Han öppnar dörrar för mig som jag inte ens visste fanns. Jag måste erkänna att jag är jättedålig på Rysslands samtidshistoria. Det är dubbelt roligt att just Aleksijevitj fått uttala sig om romanen, hon som skrivit dokumentärromaner utifrån intervjuer. Lebedev gör i viss mån samma sak. Som geolog upptäcker han saker som får honom osökt att tänka på en gammal farbror som faktiskt fanns och som den Andre farbrorn är baserad på. Lebedev hittade en låda full med gamla artefakter från krig och armén och blev helt enkelt intresserad av att utforska den här delen av historien och Ryssland som ingen direkt skrivit om. 

Lebedevs språk är i en klass för sig. Som tydligt märks i citatet ovan är han full av enormt fantastiska bilder som han på ett utsökt och ocensurerat förmedlar till läsaren. Det är starka metaforer och det är otroligt språkfilosofiskt, ja ni vet diskussionen om vad vi kan se och inte se, vad vi kan tala om och hur språket sällan räcker till för att vi ska kunna beskriva saker och så vidare. Som gammal filosof och språkvetare är detta som att komma till himlen. Min värld är helt ny efter den här upplevelsen, både språkligt och historiskt. 

Köp boken här eller här. 

Mörk landsbygdsskildring från Kanada

Hägern - Lise Tremblay

I den franskspråkiga delen av Quebec i Kanada finns en liten by med ett sinande antal invånare. Det finns en sjö med vackra fåglar och det finns en skog med fina jaktmöjligheter. Det finns en ständig schism mellan de bofasta och sommargästerna som vill fly storstaden. Det finns ett missnöje med att ungdomar flyr landet för staden. Det finns döda fåglar fullpumpade med hagel och någon har skjutit gubben Lefebvre.

I fem sammanhängande noveller delar fem berättare med sig av livet i den lilla byn. Varje novell är som en egen liten gåta, en jagberättare som delar med sig av sin sfär leder läsaren in i landsbygdens innersta hemligheter med sina ledtrådar. Det tar en stund att få grepp om vem som berättar och allt eftersom trillar pusselbitarna från tidigare delar på plats. Berättarna är oerhört nära berättelsen, de vet knappt mer än vad vi vet, vilket gör det hela väldigt spännande. Jag läste den två gånger för att verkligen få cirkeln att gå ihop. 

Det är en karg, naken och okonstlad berättelse. Det finns inga fina omskrivningar och berättelsen är så kompakt att varje mening, kanske till och med varje ord, är oerhört viktig. Det kan hända väldigt mycket i en eller ett par meningar så trots det pyttelilla formatet krävs en ganska långsam läsning för att man ska hänga med. Det görs inga upprepningar, om man missar en händelse är man borttappad ganska snabbt. Det är en riktig käftsmäll med både fina och vidriga karaktärer som är helt fenomenal. Läs sakta och läs igen och njut. Och bered er på att må ganska dåligt emellanåt. 

Köp boken här eller här. 

Twin Peaks kommer till Tyresö

Orkidépojken - Helena Dahlgren

Lina är försvunnen. Hanna och Zeb är bästa kompisar och försöker hitta sin tillvaro i den dödstrista förorten Tyresö. Orkidépojken skriver sin blogg och det verkar finnas något obehagligt ute i skogen. 

Helena Dahlgren var min bokhora då hon fortfarande skrev för Bokhora. Jag såg direkt när ett inlägg kom från henne, jag köpte böcker efter hennes tips och jag startade så en egen bokblogg. Nu har vi varit bloggkollegor och vänner i många år och nu romandebuterar hon. Jag inser att jag tror detta är första gången jag läser en roman av en person jag faktiskt känner, det är en helt ny upplevelse. Jag som är hårt skolad inom litteraturvetenskapen att man inte ska bblanda in författare i läsningen blir lite överrumpad av den här känslan. Nu menar jag inte att jag ser Helena i någon karaktär eller så men jag ser hennes språk som jag hört på andra sätt förut och jag får en annan känsla för händelserna för jag ser kanske lite mer av vad hon valt att inte ha med eller vad som står mellan raderna. Det är faktiskt en otroligt häftig upplevelse. 

Och på tal om litteraturvetenskap så kommer jag direkt att tänka på postmoderna drag då jag läser Helenas bok. Det finns många som diskuterar ifall postmodernism verkligen finns inom litteraturen men något som i alla fall är väldigt intressant är det här med att väva ihop verklighet och fiktion vilket jag tycker är en av de stora behållningarna med Helenas bok. Postmodernism är i stort en ganska sträv diskussion om objektivitet och vad vi kan se och inte se vilket jag kan se i Orkidépojken. Det enklaste är så klart att verkliga personer som Amy Winehouse nämns flera gånger. Sedan lyfter hon in ganska stora delar av andra fiktiva berättelser framför allt från Twin Peaks. Den mystiske Orkidépojken har en egen blogg, den finns att skåda på riktigt (vad det nu är) vilket breddar romanens omfång nästan till oändligheten. Och så klart det brutalt uppbrutna tidsperspektivet. det finns ingen tydlig tidslinje i Helenas roman, det hoppar fram och tillbaka, slutet kommer tidigt och det blir väldigt meta med dagböcker och blogginlägg. Det är inte bara det mörka i skogen som är läskigt utan hela upplägget, det lite drömska i hela tidsperspektivet, som kryper in under huden.

Det går knappast att ta miste på den rika intertextualiteten i Orkidépojken, den fullkomligt sprudlar av populärkulturella referenser. Den tydligaste är så klart Twin Peaks med försvunnen flicka, upphittad dagbok, den ensamme orkidépojken i sitt glashus och den mörka skogen. Det refereras till många andra tv-serier som Buffy och musikreferenserna är inte sämre med ovan nämnda Amy och så även Morrissey osv. 

Grattis Helena till en häftig romandebut!

Köp boken här eller här.