Twin Peaks kommer till Tyresö

Orkidépojken - Helena Dahlgren

Lina är försvunnen. Hanna och Zeb är bästa kompisar och försöker hitta sin tillvaro i den dödstrista förorten Tyresö. Orkidépojken skriver sin blogg och det verkar finnas något obehagligt ute i skogen. 

Helena Dahlgren var min bokhora då hon fortfarande skrev för Bokhora. Jag såg direkt när ett inlägg kom från henne, jag köpte böcker efter hennes tips och jag startade så en egen bokblogg. Nu har vi varit bloggkollegor och vänner i många år och nu romandebuterar hon. Jag inser att jag tror detta är första gången jag läser en roman av en person jag faktiskt känner, det är en helt ny upplevelse. Jag som är hårt skolad inom litteraturvetenskapen att man inte ska bblanda in författare i läsningen blir lite överrumpad av den här känslan. Nu menar jag inte att jag ser Helena i någon karaktär eller så men jag ser hennes språk som jag hört på andra sätt förut och jag får en annan känsla för händelserna för jag ser kanske lite mer av vad hon valt att inte ha med eller vad som står mellan raderna. Det är faktiskt en otroligt häftig upplevelse. 

Och på tal om litteraturvetenskap så kommer jag direkt att tänka på postmoderna drag då jag läser Helenas bok. Det finns många som diskuterar ifall postmodernism verkligen finns inom litteraturen men något som i alla fall är väldigt intressant är det här med att väva ihop verklighet och fiktion vilket jag tycker är en av de stora behållningarna med Helenas bok. Postmodernism är i stort en ganska sträv diskussion om objektivitet och vad vi kan se och inte se vilket jag kan se i Orkidépojken. Det enklaste är så klart att verkliga personer som Amy Winehouse nämns flera gånger. Sedan lyfter hon in ganska stora delar av andra fiktiva berättelser framför allt från Twin Peaks. Den mystiske Orkidépojken har en egen blogg, den finns att skåda på riktigt (vad det nu är) vilket breddar romanens omfång nästan till oändligheten. Och så klart det brutalt uppbrutna tidsperspektivet. det finns ingen tydlig tidslinje i Helenas roman, det hoppar fram och tillbaka, slutet kommer tidigt och det blir väldigt meta med dagböcker och blogginlägg. Det är inte bara det mörka i skogen som är läskigt utan hela upplägget, det lite drömska i hela tidsperspektivet, som kryper in under huden.

Det går knappast att ta miste på den rika intertextualiteten i Orkidépojken, den fullkomligt sprudlar av populärkulturella referenser. Den tydligaste är så klart Twin Peaks med försvunnen flicka, upphittad dagbok, den ensamme orkidépojken i sitt glashus och den mörka skogen. Det refereras till många andra tv-serier som Buffy och musikreferenserna är inte sämre med ovan nämnda Amy och så även Morrissey osv. 

Grattis Helena till en häftig romandebut!

Köp boken här eller här. 

Om liv och död och dödsstraff i Zimbabwe

Memorys bok - Petina Gappah

Memory sitter i ett fängelse i Zimbabwe för mord. Hon har blivit dömd till dödsstraff. Hon tror att hon blev såld till en vit man av sina föräldrar när hon var liten, mannen som hon senare sitter anklagad för att ha mördat, men hon vet inte för hon har ingen att fråga. Hon är albino, kunde inte vistas i solen och har tack vare sin privilegierade uppväxt hos en vit man fått en ordentlig skolgång. Hon har alltid stuckit ut, så även på fängelset. 

Petina Gappahs har tidigare skrivit den fantastiska novellsamlingen Sorgesång för Easterly och har nu romandebuterat med denna intensiva bok. Hon beskriver vardagen i Zimbabwe och i fängelset på ett väldigt rakt och detaljerat sätt, det är obehagligt att läsa om fängelsets rutiner och Memorys döda släktingar. Hon sparar inte på detaljerna när det kommer till toalettbestyr i fängelset eller andra vidrigheter. Hon får även med det lite mer vidskepliga och skrockfulla draget i Afrika, karaktärerna runt Memory tror på andar och diverse väsen, även om det är vidrigt att läsa om att fångarna sköljer rent sina bindor från blod för att ingen häxa ska kunna göra någon brygd av det. 

Memory är bokens berättare, det hon gör är att skriva ner sin berättelse i anteckningsböcker som hon så ska skicka till en journalist som ska försöka få till en riktig rättegång åt henne. Berättelsen skiftar mellan barndom och nutidens fängelse, Den beskriver en familjs situation, förloppet fram till att de lämnar bort sin dotter och dotterns liv därefter. Men Memory tvivlar så klart på sina minnen, det är med minne har hon vårt att lita på. Hon vet inte om alla minnen är hennes egna eller om hon kanske helt hittat på saker. Det är en otroligt intressant problematisering av det här svåra begreppet minne, ihop med vad som kan vara sant eller falskt. Eftersom det finns ett dödsfall och vi som läsare inte vet vad som skett så blir det också något av en thriller. Jag har alltid svårt för namn, särskilt de lite mer exotiska och där en karaktär har flera namn och det blir inte lättare av att de i den här romanen har namn å flera språk. Jag tappar lätt bort mig i vem som är vem. Jag är inte heller så förtjust i inslagen med ett annat språk, ett afrikanskt språk jag inte förstår ett ord av. Jag tappar bort mig i läsningen när det plötsligt kommer en hel replik på ett språk jag inte kan tolka alls. Men i det stora hela är Petina Gappah helt enastående, hon får gärna ge ut många fler böcker. 

Köp boken här eller här. 

Skriv något kul då

Jag är ledsen Johan Hilton för att jag stalkar dig, det är verkligen inte planerat alls. Jag har hängt mycket i DN:s monter som haft fantastiskt program (och gratis kaffe) 

Skriv nåt kul då ditt jävla svin! Hör Nanna Johansson en röst säga i sitt huvud men hon har nog aldrig fått set uppmaningen från någon annan. Johannes Klenell är den som skrivit rubriken och kommer frpn Galago. Sara Granér känner av ett begär om att vara rolig och tyckte det car skönt att skriva annat. 

När inser man att man är så rolig att man jan leva på det? Sara tänker att hennes böcker ska vara kul, bra eller fint ekler alla tre. Utan nåt av dessa blir det dåligt, men hon går inte inför att bara göra nåt roligt. Humor är svårt för det är så svårt att veta vad som är kul. Är det kul så är det. Nanna har just gjort en rolig bok ned sig själv som jury för vad som är roligt så hon håller inte helt med. Men hon skriver inte envart roligt. 

Jobbar man tematiskt när man gör seriealbum? Sara gör inte det jättemycket, hon vill mest skriva om allt som finns. 

Johannes har lång erfarenhet av att förlägga serieromaner men har lika svårt att svara på vad som är roligt då det är något subjektivt. Det bästa är när man märker att det kommer från hjärtat, att man får uppleva att komma in i nån annans sjuka hjärna. Det brukar gå på minuter att veta im man vill jobba med materialet eller inte. 

Sara har ett kul upplägg i sin nya bok Blixt från oklar himmel genom att hon rimmar. Konceptet kom till henne i något som liknar skrivkramp, hon hade tråkigt och fastande i samma spår och till slut började hon se orden. Hon visste inte vad hon skulle göra sv civilisation men hon kom på att det rimmade på champinjon.  Det är mycket som börjar i trams, går via instagram tillutställningar  och tidningar till att bli en bok. 

Nanna förstårsen kreativa frustrationen, von har inte gett ut ett seriealbum på flera år då hon tyckt att det varit tråkigt. Hon hittade tillbaka till det lustfyllda, var inte så kritisk under processen som resulterat i den purfärska Naturlig skönhet.   

Stockholm i mitt hjärta

En biografi om Hjalmar Söderberg, en scifibok och en bilderbok om älvor. Kan de ha något gemensamt? Ja, alla skildrar Stockholm.

Stockholm som gestalt i litteraturen ska det nu handla om. Jesper Högström, som skrivit biografin, är från Skåne och kommer alltid vara skpning. Han staden Stockholm utifrånich ser en fördel i det.  Mårten Sandén är förvisso född i Stockholm men bodde i södra Sverige i många år. Han har dock alltid haft Stockholm med sig och känner nu att han flyttat hem. Henrik Fexeus ör från Örebro, ganska mära den stora staden, men ändå för långt bort för att bli annat än mytisk. 

Söderberg, Strindberg och Fogelström ör alla stora Stockholmsskildrare. Enligt Högström önskade Hjalmar Söderberg skildra Stockholm så som de stora stadsskildrarna skrivit om Paris, Köpenhamn osv. Även om Söderberg skildrar Stockholm väldigt realistisk så är det ändå en litterär gestaltning. 

Hur är man nyskapande i en Stockholmsskildring idag? Sandén är nyfiken på det hemliga Stockholm, han går ofta på platser och undrar hur det var förr. Det är väldigt tacksamt att drömma sig tillbaka i Stockholm. I hans Skorstensbarnen skildrar han staden från ovan, från hustaken. Han älskade dessutom höjder som barn, han ville fånga frihetskänslan.

I Fexeus bok De förlorade skildras underjorden. Det var inget självändamål att skriva om Stockholm men han insåg så att det ändå är Stockholm som fanns runt honom. Han är otroligt intresserad av hemliga tunnlar och märkliga luckor runt om i stan. 

Stockholm är Sveriges mest litterärt gestaltade stad. Till skillnad från naturen är staden konstruerad av människor, den har inte kommit till av sig själv. Allt i staden har en berättelse bakom, därav är staden så intressant att skriva om menar Sandén.

Kulturkoftor

Celia B Dackenberg har just gett ut boken Kulturkoftor och har varit involverad i tidningen Hemslöjd. 

Vad är en kulturkofta? Helt oförskämt är det lite nedvärderande men vad vore kulturen utan dessa människor? Det är de som går på teater och konserter. 

Koftan är ett fantastiskt plagg. Celia älskar koftor och bilder på koftor. Hon vill genast veta historien bakom och hur koftan är gjord. Hon har hittat inspiration i allt från miss Marple till Kurt Cobain. Hon har studerat foton i låsta rum och experimenterat med färg, form och mycket ull. Hon har läst på om tama björnar och om polarexpeditioner. 

Boken är fantastiskt fin, den blandar historia och stickbeskrivningar på ett enastående sätt. Celia har dessutom släpat med alla tröjor ur boken, vilket säkerhetsvakterna på mässan tyckte var ganska märkligt men sticknördarna är i extas över att få se och peta såklart.