Norma går på sin mors begravning, men hur har hon egentligen dött? Mamma Anita har arbetat på en frisörsalong, tillsammans med andra närstående, där det verkar pågå annan verksamhet bakom kulisserna. Norma tycker inte att mammans död är logisk, hon har inte betett sig som en person som vill dö. Norma bestämmer sig för att ta reda på vad som skett. Normas hår växer dessutom otroligt snabbt och lever sitt eget liv, något som hennes mamma engagerat sig i under hela Normas liv.
Det här är konstigt, men inte tillräckligt konstigt. Initialt får jag en känsla av Murakami, det där absurda och thrilleraktiga, men det stannar liksom vid det stadiet. Det konstiga förvrids inte eller blir paradoxalt, så som Murakami kan göra i sina böcker eller så som till exempel Davis Lynch gjort med sina mest märkliga men fängslande filmer och serier. När jag läser Utrensning av Oksanen slogs jag av hennes poetiska men lätta formuleringar och av hennes fantastiska engagemang för Estlands historia. Norma har ett lager av Oksanens utmärkta analys av dagens samhälle, det finns ett sidospår om handel med människor, men det passar inte riktigt ihop med det här övernaturliga håret och mordhistorien. Det känns lite som två böcker i ett, det skär sig lite som olja och vatten.
Jag älskar ju Oksanen, och jag älskar sånt här mystiskt och övernaturligt, jag ville ju att det här skulle vara så bra! Om jag får spola tillbaka bandet hade jag önskat mig en kortroman med en enklare bakgrundshistoria för mamman och mordet, där håret kunde få ta en massa plats.
